Deal with the Devil

Den här titeln låter värre än vad det är. Idag var det dags för den stora stöten på den amerikanska arbetsmarknaden. Det gick så där. De flesta platserna jag ringde upp var upptagna medan de utsända ansökningarna på nätet fortfarande är obesvarade så jag ser ingen annan lösning att krypa till korset. Med detta begav jag mig till professor Maisch arbetsrum och med ett knäpp med fingrarna har jag två ytterligare ansökningar ute och en vecka extra att söka.

Jag får också tipset att besöka skrivstugan och låta dem gå över mina "writing samples". Så när jag kommer dit presenterar jag mig och säger att jag kommer från Sverige. Då säger den ansvarige att hon känner till en svensk filmregissör, vilket jag gissade på Ingmar Bergman. Givetvis var det rätt. Tydligen är hon konststuderande och måste analysera dem. Dessutom frågade hon om jag sett någon av filmerna och jag svarade att jag sett ett par bitar. Inget om att de är så tråkiga och att de gör komiker som Nils Poppe stela i sitt framträdande, men i alla fall.

I alla fall gick hon igenom min översättning av projektarbetet från i våras och hon tyckte det var intressant, men att jag hade tendenser att skriva väldigt långa meningar som byggdes på och aldrig tog slut. Jag meddelade då att hon hade tur för det är den avkortade versionen hon läste. Ni som läser det här har nog sett dem ett antal gånger. Imorgon väntas det svar från alla möjliga ställen. Hoppas jag. Önskar jag. Jag är i alla fall inte ensam om detta problem. Skadeglädje är den enda sanna glädjen.