Feel the Thunder

Another day working. How fun. Actually it kinda interesting. You meet new people, you learn a lot about the legislative through the Congress and its very nice just to do it two days a week. Also, during the recent financial crisis and people lost their homes the issues have raised about people that don't have a home can't vote. Enough said. Funny thing is that one or two hours before I called it a day I got a message telling me that I got a package. I didn't order it so I was kinda curious on what it could be. So when I finally get there its just an envelope. Mostly advertisement. Really, it spoiled the day.

Cut eating in the cafeteria to one this day. Chicken in cream souse. Completely tasteless. And I love that food. Another storm was coming in to. Thunder and lightning headed this way and a lot of rain. Also, today I got a mail from my sister who recently entered her first year at a university (this is what you get for tempting with Mmmmarabou, bwhaaaaaaa). This financial crises is not funny. Now the dollar is worth just below 7 SEK when it three months ago was below 6. Its not funny. On the other hand the Euro is closing in on the 10 SEK gap which means my savings in Euro is paying of (probably it will fall before I get home with my luck)

Breakfast In America

Work. Alarm set at 7:30, the Japanese have his on as early as 7 (don't know cause he put it on snozze and went back to sleep and at the same time it was dark outside). Not a goo sign. Arrives at work just before the CEO and all is well. Is assigned a new task and starts reading. Around 12 I start to fall asleep. Manages to survive to 1 pm where I go out and visit Starbucks. Have a very good Frapochino Mocha. Bad thing was that it was very cold and it was cold outside so it was not a good combination. Think I should begin having my breakfast there.

At least the coffein kicked in cause I felt very alert. Went back to the office and got to the kitchen where my supervisor, two other interns and the techinchan sat with there lunch and we began talking about the election and other stuff. The CEO came by and told us he was going to a panel discussion on something. We continued talkning to around 4 pm. Then it was 1 hour and 30 minutes left so it was a nice day.

Came back to Campus and went down to eat. The clock was ca 18:15. Sit down with the Norwegian girl and later on two Americans (I have unfortunatley forgot their names now) and then the Norwegian guy and German girl came around. In total I sat there for ca 2 hours and 15. I talk to much (or the others talks to much) during meals (then again I kinda likes that).

What Can I Say

I don't know what to say. Today when I was sitting and reading all the material for the exam later on, Yuki came in to he room and began pulling his desk closer to his bed and put it in front of his closet. Because of this I feel kinda isolated on my side of the room (you have to see it to understand), but the positive side of it is that I now have 45% of the room for myself.

Ate waffles today. A bit better cause this time I understood the mechanism behind what ever the cream is in and I found the strawberry jam. No tasteless syrup here. It should be served Swedish style (or who ever first used that combination, I don't know).

The readings today was kinda cheerful, but mostly unbelievable. The American publics influence on foreign policy together with the news and NGO:s and such. Gave me the idea to change the foreign aid system.

"Its not the people of Africa that need education, its the people of America"

That would make a very good advertisement slogan.

Spy in the House of the Night

Woke up, went to breakfast. It was apparently the American October Fest today cause there where some that were going there. I wish I was 21. For me it was time to study for the exam thats coming up.

Sit most of the day reading. Then I saw it. The first sign of an invasion force. Instinctively reaches out for the nearest weapon but the enemy foresaw my move and went for cover. Not making the same mistake again, I chose to keep my hand close to the simplest weapon in the world.

Unfortunately I get careless and let my guard down and now the spy see its chance and moves out in the open. I see it and it see me. I reach for my weapon but it gets stuck by a cable and it reaches another safe heaven. Regrouping to find out what happened I decide to wait it out once more. After 5 minutes I realize that it is an escape rout on the other side and when I goes in its already gone. Probably sneaked into the mess on the floor created by the other inhabitants. Hopefully I'm able to stave of the invasion before it commence its first strike.

When Demons Awake

Alright, I missed out the time ones again. The first thing to say is that we began 9:45 outside campus which means that it was to go up at 7:30. I hate early mornings (of course I used to go up 7 and then be at the library at 8 in Sweden but that was 4 months ago). Arrive at Farragut North and then try to find the meeting place. I hate the system this city is build upon. I went forward and backward for 30 minutes and even went round one block until I meet someone from my class that had a little bit better knowledge on where we were supposed to go.

We finally gets there. Apparently the building hosts the embassy of the Democratic Republic of Congo and I began talking about the other Congo and my guide tells me that there is only one Congo. And I say there is two. You probably understand that this got the worst of me and me dropping comments like that I don't think very highly of the geography lessons here (very bad choice of words, I get kinda aggressive while debating something that I belie is right and someones questioning me). It continues until the professor show up and I make a quick question and can rub it in his face that he was wron and I was right. I like to gloat and you know that. Anyway, we did meet the former ambassador of Afghanistan and he was talking about intressting things but most people were kinda tired (the German girl nodded her heada couple of times and because I couldn't do anything so I waited for her to drop the head on the table).

After that some of us continued to a sandwich place for lunch and sat there for an hour or o. As I mentiond before, I'm a member of WASSA so I got my picture outside the cafeteria. This has made everyone that I know ask how sis I end up there so I usally tell them that I ended up their by accident and then felt commited to the case. After this we continued to the White House after teahing the guy from Texas what the White House is in other languishes (Swedish, French and Spanish). We end up outside it were there is this protester living in a tent for 27 years speaking for nuclear disarmanent and such. Of course the ´republican had to go forward and state that he liked nuclear weapons. The rest of us stand a bit away. The discussion grows until he passes by us saying that she has five theeth over and over again. We just crossed the street in embarassment (I know you ead this so don't take it personaly, nothing is completly truthfull in telling things) pretending we didn't know him.

We end up by the Old Executinve Building thats just by the side of the White House and oppposite of the street the house where the Afghan president was at a state visit. We pass thru security and the Americans are assigned a white pass for large events and all the International students recieve a red on saying they got an appointment. Everyone but me who was assigned a white one. That made me fell very special. The funny thing is he looked at my passport at the visa that clearly states that it was issued in Stockholm but none the less. The others International student where kinda jealous (this prove the benefit of being neutral for 200 years:). The one we meet there was someone from the National Security Council and after that (intressting as it was no one reads about it) we went down to the stairs toward the White House (unfortunatly no sign of the President and as stated before I would still take a picture with me shaking his hand despite the fact I dislike him and his policies) and then out again. I weren't able to keep my pass. It would have made a great souvenir.

Back at the Campus and I eat something green and a delisous chochlate cake with wipped cream. It was like entering heaven. Ate together with Lars, Yuki and the RA Emily. Afterwards I went back to Capital and meet Ida and Rachel (who was one of the people that I made this half promise of eating together with at Thursday) and we talked about Swedish winter equipment (pulka, spark, släde osv). Afterwards they got some more girls and went to eat again and I followed as a social person were able to get in at the cafeteria without swiping again. There I meet the birthday party from the other night. Apperently she had a good time cause she haden't felt very well when waking up this morning (she was supposed to drink for us who weren't allowed to). After sitting their for another hour they began closing down the place so me and one of the girls went onward to the WASSA preparations for the presidential debate that did happen after all this jay and nay from McCain.

More people showed up than I thought actually so that was kinda surprising. Met the professor again and many other who came to watch and a news camera teamfilming everyone during the debate. No need telling who I support. Afterwards it was cleaning and then watching the after debate in Capital lounge. Intresting to hear all thoughts (a few Americans, the rest was Norwegians and Swedes) and then we actually saw ourselves from the debate at the tv for 5 seconds. Very fun and now its 14 minutes and 55 seconds left of my 15 minutes of fame.

Out in the Cold

Today is horrible. Its cold, it rains and everyone seems sick. First my roommate was sick, then my classmate, the Norwegian guy and a German girl. I got the feeling I started it with my cold some time ago. Anyway. Today speaker told us about the demographic problems that earth faced. The speaker showed an interesting DVD about the growth of man from year 1 to 2030. Nothing happened until the mongols invaded China and wiped out their population and then the circus started. Intresting was to see the black plauge create a giant hole in Europe. Then in 2030 almost the whole earth was covered in white dots. Very intressting.

Next speaker in the frezzer was a yuppie from the state department speaking about water. The issues of water shortage and the possibility of war over the basins of the world and such. Made a very good reark that confirmed my suspicion on the people of the US and news.

Now come the stressful part. Tody was the Norwegian girls birthday so I had confirmed that I was going to dinner with her and some other friends. Then at the same time their was another birthday party for our RA aranged by the japanese. If that wasn't enough I did dubbelbook another dinner with some other girls, but that was in the cafeteria so I made a decision to cancel that one. Then the strict time Niklas comes back and I'm sitting half an hour outside waiting for a good time for the bus to pass by. While there it began coming some rain so I ran back and got an umbrella. When back outside I meet Jannike and some others so then I wouldn't be late.

While waiting she told me about her visit to the Amercan Enterprise Institute and that they met the same woman as mine class did. The same result their. No one liked her. When finaly everyone comes down (the organier had accidently oversleept) we began walking toward the busstop and we see the bus standing their. Hopelessness spread and some begin running. A moments hesitation and then I run of passing everyone and enters the bus first (should probably begin training). Everyone gets on and are happy , Then it ges away from our course an we realise we took the wrong bus. Our bus shows up 5 mintes later and my whole running deal was totaly in vain (lucky enough it wasn't as bad as at Elin's birthday).

When we finaly arrives in Georgetown after speending the busride talking to an old couple from Florida we look up the the Spanish resturant Bodega (didn't make any references to Beppes Bodega cause no one would understand it). Share some Paella with to others and it tasted very good. At first we were 7; Jannike, Katarina, Katija(?Ukraine)), Andrea (German), Kathy (Katarinas roommate from Ohio) and another American I forgot the name of and me of course. Then the two Norwegian guys I meet together woth Lars showed up and then to more German girls, Bianca and Eva. The conversation, as alway with some of these people, is about Some Estranged Xenophobics.

Well, after the food was served and eaten the troublesome reciet came. It didn't help that some have had to much to drink which made them very funny (but the wine was very good though and it contaied fruits which was a nice touch and they probably were filled with alcohol). During this we also managed to give Jannike her present, a jacket she wanted for the longest time and a card with our pictures on it. That picture was at least way better than the one I got for the visa. Anyway, after this we tried to enter a bar, but as they checked for IDs me and Katija decided to head back to campus. After circulating the street 3 times the bus finaly arrived and we where on the way back home.

Sweet Dreams

Alright so it says its the 25, but thats only because I forgot time while completing the article for my internship. Finally done.Other than that the day began 8:30 with breakfast and no classes until 10:25. While sitting on the floor outside the classroom I noticed the other classes sitting and writing some test and then some from my class began talking about that our test is in 1 or 2 weeks. The morning shattered. After long last the class start with a guest speaker from the Department of State talking about human rights and such.

After listening to a very unclear discussion about Guantanamo Bay where I delivered the long awaited question:

"When did U.S. acquire Guantanamo?"

Not one of my best questions, but whatever. Lunchtime. Pancakes with some chocolate syrup and whipped cream. All the Americans talking about that its breakfast so I had to explain the Swedish tradition of pancakes and pea soup on Thursday. Next on todays schedule is a senator hearing at the Hill. I teamed up with most of the class that headed for the hearing about appointing ambassadors to Libya and Turkey with John Kerry and senator Robert Menendez from the OAS meeting. Not the most interesting hearing but it became heated during some occasions when Menendez verbally attacked the nommine to Turkey. Another strange thing was that both nommines introduced their families during their speech. What for? I asked some of the other student why they did that and they didn't know.

Sneaks in for some dinner before the WASSA meeting and then listens for 2 hours when we plan this comming fall for the students. Giving some ideas for surtain things on some occasions and then drifting away when they begin speaking about some "Fall Festival" and I sitts like a question mark. Celebrating fall? And they say we are strange by celebrating Walpurgis night (valborgsmässoafton). Also the issues about the presidential debate comes up as McCain has began to pull back. Because of this we decide to do a minor change that if its cancelled, everything is postponed. Afterwards we try decorating, but look ourselves out from the dining hall and stands there for 10 minutes trying to get contact with anybody. After that it takes 5 minutes and we are out of there.

Now I need a good night sleep cause tomorrow will be though.

Dressed For Success

My second day interning. Spend the whole morning waiting for the speech that Bush made in the UN General Assembly to be released on the web. Took forever. Seriously, countries like Gabon had their speeches out before the US. Even France had it out after 5 minutes. The rest of the day was starting to write something about the speech today and the ones he had made in previous years. Seems like an alright work for the moment.

Did the preliminary reaction essay on The Art of War and sent it in, hopefully better then the other text. Found one of those surveys from the Swedish student barometer or whatever in my mailbox. Very fun to see. It was meant for the ones below 25 so I couldn't resist. Very strange questions. More likely for those below 18. What sort of education can you think study for in the future and such thing. Then we came to the more fun part of "alcoholic culture around you". Definitely the people around me drink to much compared to myself and of course theres to much focus on the bad habits of alcohol. This makes me think on a dinner discussion I were participating in about wearing suit all the time. One of my friends complained that he didn't like wearing it, but I liked it. Cover up your growing stomach and at the same time its connected to partying as I only had it during special events as when I took "Studenten" and during very good events hosted by SVIK. Unfortunately I can't use it for that here, but anyway. It still has the same aura.

Working Class Hero

Internship today. Feels nice. A very nice place with nice people though they fell into the trap of thinking I'm from Switzerland, but it was corrected quite fast. Got my own desk, computer and phone. Very nice. Spent the whole day reading in an interesting guide about how you talk global problems with Americans. Interestingly enough it told the reader not to argue about the US cutting down foreign aid and such thing because the American people believed they were so generous and they continued the mantra through the whole book. First I thought it was just lie to the people, but then I believe we have the same problem in Sweden. Statistics can mean two things depending on how you see it and sometimes you don't believe what it says because politician have been able to brainwash you into believe one thing. For example the school is bad in Sweden, but apparently its not that bad as some politician says it is.

After the work day I returned back to campus and ate. Then it was writing time. Wrote about The Art of War and come up in a very good flow. Also send away a quick note to the professor in Sweden which I almost had forgot. At the same time the course for next year is fixed which feels nice. Need to start training now. Not so nice.

Yesterday

Alright, so I forgot to write yesterdays update or rather, I did not have time to. My family do not have to worry. We begin with a recap on what happened Friday night. A card night. Luckily for me, its not poker we play. Those of you who were with me in Brussels remember my passion for the game so let say it could have been quite wild. No, instead it was a new game for me. Some sort of combination of Solitaire (Harpan) and Speed (Stress). Those who played speed with during high school know I was quite passionate about that game to so you can guess how I looked and behaved. The night ended with everyone in the lounge looking at Conan the Destroyer and South Park. The end of Friday.

Then come Saturday. A day that was supposed to be a study day, but no. That never happened. At least that night was new grand opening of the TARC with cookies, pizza and "salta pinnar" formed like pretzels. Played some billiard and an unfinished game of Trivial Pursuit. I started out good with the first one to have question right, but then nothing come out of it. To much American state knowledge and TV-shows. One by one the other players left until we where three left around 2 am when we terminated the game.

That was yesterday and all trouble seemed so far away.

Then come Sunday. The day to rest. Forget that. Today was study time, for three hours at least. Then it was movie time down in the TARC with popcorn. The movie for today was The Italian Job. Very good, but felt like the Ocean-movies, but this time it was at least a small cast of characters so you knew who was who. Some Germans was there and watched the movie and took some popcorn. And suddenly they said "whats this?" and looked at the popcorns. "Its supposed to be sugar on these" and I go "what?". And here I thought the Americans had strange taste, but the Germans seems to be even crazier. Sugar on popcorn? I don't even want to think about it.

The Looking Glass

Sometimes it feels like people know who you are, but you have forgotten who they are. Even more irritating is the fact that you remember what they look like, but you have forgotten their names. Those that began their higher academical studies in Karlstad last year know what I'm talking about. Apologies to all I forget and especially the one that complained the most. Hope for your one sake that you remember the name and faces of 60 new people in the timespan of 2 weeks.

Anyway, todays first speaker was someone from an organization speaking of disarmament of nuclear weapons and such things. Interesting, although I forgot everything he said. Lunch time. Testing something new so I got out and bought a chicken wrap. The bread turned to be something green. Tasted alright, but I'm getting sick of all this healthy stuff.

Next speaker was Senator Richard G. Lugar in the U.S. Capital. Very nice looking building, but it feels very gloomy and cramped. The senator was a very energetic old man. Republican and high ranking member of the Senate Committee on Foreign Relations. He began with talking about Russias aggressions in Georgia and suddenly we have another environmental speaker urging the need that energy has a new big role in foreign policy. It feels like Through the looking glass with Republicans speaking about the environment and such. At least I can't see anything in the Swedish news about what our parliament are saying about that.

Re-read most of the blog and found many typos. The best was under the chapter Ready to Strike when I had a cold and I end the whole chapter saying that "that I hope the cold gets worse". Now one has commented on that so I don't know if someones reading this, but its still funny.

Who's Watching You

After lots of pressure from the international community I've decided to make this blog in English. This of course leads to a lot more self inflected censure due to that more can read it, but anyway. This day began with a so called sleepmorning (this is a direct translation from Swedish, you probably get the idea). After this you walk up like a zombie, pale and drowsy. Todays guest speaker is James Woolsey, former chief f the CIA or something like that. And also its very close to his birthday so the professor decides to surprise him (like he does every year). This means a cake. After this "very unexpected" surprise shout when the speaker comes in he begin speaking about the cold war and the difference between the Soviet threat and the new one in global terrorism.

Suddenly he begin to talk about the US dependence in oil and about new electric cars and hybrid fuel and such. Very shocking. Due to a tight schedule he just grabs a small pace of cake and runs out. The rest is up to us for consuming. After one bite most of the class disappear and i t leaves around five students with a huge portion of cake to eat as the professor keeps telling us that we are young and can eat more. Those of you who where around Martins birthday know how much I love sweets and that it is very easy to talk me into take another bite. I took three. Very good cake with a taste of lemon if I remember correctly. The leftovers where taken to the black hole of "fika" (the Swedish term for having a snack and not the German word that could be mistaken for fika and means something completely different) that is the teachers lounge. At least I didn't need any lunch.

After this long break it was time to return to foreign policy models. Very interesting. Now we're entering new territory. Very infected debate over some issues about public representation. The whole idea is that depending on who has control of foreign policy and taking some standpoints, you are able to predict how that country are going to react, if they are in control that is. This leads up to the Swedish remark of the day that Sweden with its "military" leader would nuke anyone that threatens them aka when Nikas the first takes over. Then come the fun part. The professor tell us that he's dividing us into three groups and and begins reading up names from a list for the internship interview. Later he takes this people outside and in to another classroom while we divide us between the rest of the list.

Later when he comes back he again hold a cake box. First thought is that its still the same one, but I'm all wrong. This is a new cake. A chocolate cake (most of you know how I love chocolate) to those who had birthdays in August and September. The funny thing that they are sitting and doing the work the professor gave them while we are preparing a surprise for them. When they come back they became quite surprised. If it was for the cake or the fact that they had done a lot of work for nothing I don't know. Very much socializing and here I even heard that some have read my blog. Unfortunately for them they didn't understand everything (this was actually the one from Texas who told me that he got the parts of the nonconservative from Texas and much other things translated from his Norwegian roommate) so there you have one of the reason this is in English. The leftovers this time was distributed around so the German got the box that we tried to give away in Capital Hall (after I had taken another three bites) and no one wanted it so we left it in the lounge. Very funny though, cause many just ran away from it saying it looked so good, but that they couldn't eat it (mostly girls if you hadn't guessed it already).

Dinner together with the Norwegians and the German girl at Guapos. Not a fun moment. Due to very heavy check on the girls ids that are rejected because they are European makes the whole dining party quite annoying. The American readers are advised to look away. This fuel the discussion on the rules of the visa application process, the strange system for applications to law schools and schools in general. Also the German ravage on about her seemingly embarrassing professor. Everyone in Civil law knows the first problems she describes in languish obstacles. She put his English as crappy. Another thing is that when they had a guest speaker from the World Bank, he put forward a question about if there was a possibility for the world bank to lend money to wall street (or something like that) to fix the financial crisis because many people (as himself) had their savings there. Hopefully you get the idea. At least it was a good meal. My first meat meal for a long time.

Hope this change is alright with everyone. If it isn't, please give me a note and I work something out.

Communication Breakdown

Onsdag, den lilla lördagen. Halva veckan har gått och det är en tidig morgon som gäller. Efter att ha vant sig att dra sig i sängen till klockan 9 så studsar man upp ur sängen, drar på sig kostymen och sätter sig för att äta frukost. Fem minuter senare vill huvudet bara landa i skålen med flingor. Senare tillkommer flera andra sömngångare som slår sig ner runt mig. Idag delades klassen upp i två olika stora delar där den största där jag ingick (jag faller lätt för grupptrycket) begav oss till OAS (Organisationen för Amerikas Stater) för att se två senatorer diskutera vad som händer i den västra hemisfären. De andra skulle till ett kongress "hearing" om Rysslands agerande i Georgien.

Självklart hade det varit intressant, men jag trodde jag drog det långa strået med tanke på Bolivia och Venezuela under den senaste tiden. Börjar okej med en demokratisk och en republikansk senator prata lite om vad de tycker och tänker. Samtidigt visas det hela över hela den västra hemisfären i direktsändning och jag var med där. Sedan började frågorna och här gick det helt fel. Tydligen var det massa ambassadörer där och en av dem var från Bolivia och han får första ordet. Detta innebar en 20 minuters predikan på spanska. Ingen aning vad han pratar om. Allt jag förstår är när han säger "importante". Tre gånger. Fick be fransyskan bredvid mig att göra en snabb översättning efteråt och tydligen pratade han om hur respektlös den amerikanska regeringen är och man måste visa respekt mellan stater bla bla bla.

Inte så lyckat kanske.Fortsätter med ytterligare ambasadörer på spanska. Den enda som inte pratade spanska var Jamaicas ambassadör En aning besviken när större delen av debatten hade gått mig förbi. Lunchar och sedan vidare till nästa föreläsare. Denna gång internationella miljöorganisationen PEW som jag faktiskt sökte praktik hos. De svarade faktiskt så det ska dem ha en eloge för. Tyvärr blir det mycket inrikes prat som jag inte har en aning om vad det är. Mest handlade det om hav och global uppvärmning Hade en period av kvävda skrattattacker när de redovisade de mål ett antal stater satt upp på att man skulle minst ha 20% förnyelsebara energikällor (Sverige sitter med ca 40% förnyelsebar energi bara i vattenkraft). Bättre än inget förstås.

Efter detta så var det middag tätt följt av ännu ett WASSA möte. Ordföranden är sjuk, men det går vidare ändå. Snabb uppföljning av söndagens arbete och sedan direkt på nästa evenemang som väntar. In med presidentdebatter och "Hall Wars". Jag vet inte, men de flesta verkar väldigt naiva. Exempelvis vid "Hall Wars" så ska alla husen tävla mot varandra och jag försöker föra in en lista på lag åtminstone för att binda upp folk för det är inte säkert att alla ställer upp managrant, men det skyfflas bort. Kanske vi i Sverige är dem enda med det här problemet? Efter att mötet hållit på i en och en halv timme så ajourneras den som de uttryckte sig. Dessvärre uppfattade de flesta att det lät som "german" och någon lustigkurre utropar att det sitter en där borta och pekar på mig.

Det enda rätta är att direkt kontra med att man är svensk. En av flera incidenter idag. när jag väntade på några till middagen så går David förbi och vi pratar på svenska. Då skojar de två som stod där om att det var oförskämt för att de inte förstod och då dyker den tredje upp och försöker vara smart och börjar prata tyska. Efter att ha förståt sitt misstag försöker han sedan hitta en enda fras på svenska utan större lycka.

Med detta i handen tror jag att jag är på väg nedåt i diagrammet som en av professorerna vissade första dagarna. Den som visade ens glada eller dåliga humör. Troligtvis ligger jag runt den punkten där man omfamnar allt sitt eget och spyr galla över allt annat. Ta bara fransoserna som sitter i sina klungor av slutna sällskap och bara konverserar i franska. Tyskarna och norrmännen är okej, men amerikanarna vet jag inte hur man ska hantera för de är så olika. Ännu roligare var det då vi kom in på en diskussion om bilar när vi gick från OAS. På parkeringen hade alla länder sina egna parkeringsplatser och då börjar tysken och en amerikan prata om Ford, Merchedez och jag vet inte vad och så såg jag den på Argentinas plats. En SAAB. Givetvis var det den bästa bilen även om de andra inte förstod det. Det var ju vi som uppfann älgtestet.

Wall Street Shuffle

Onsdag och alla talar om bankkraschen. Alla internationella studenter hoppas att detta sänker den allt växande dollarn. På en månad har den gått från 6,40 SEK till 6,80 SEK. Väldigt irriterande. Allra mest klagar norrmännen som har ett väldigt problem med att få sina pengar och som nu ser allt ätas upp av den starkare dollarn. För dem är den på väg upp mot 6 NOK från rekordlåga 5, men i alla fall. Annars var dagen än sådan där mellan dag man inte riktigt visste vad man skulle göra av. "Lyckligtvis" har man ju mycket att läsa och skriva.

Idag kom också Sun Tzu. Intressant att notera är att översättaren har ett eget kapitel som representerar 3 kapitel av Sun Tzu. Spännande nattläsning. Idag har jag även varit här en månad och temperaturen börjar äntligen närma sig den där svala hösttemperaturen i Sverige, men ändå inte för kallt. Väldigt härligt faktiskt. En månad. 3 kvar. Saknar svensk mat och godis. Här är det bara grönsaker. Visst kan man vara för nyttig? Saknar riktig mat. Kom och tänka på torsdagspannkakorna med ett berg av grädde och sylt. Mmmm...Marabou.

Lord Knows

Måndag och jag lyckas äntligen skaffa mig en intervju. Telefonintervju kl 15:30. Så det är bara att vänta och klockan blir 15:15. Vankar fram och tillbaka. klockan blir 15:30. Inget händer. 15:35 vakar fram och tillbaka. 15:40 hjärnan spinner sina idéer om att jag missförstod och allt det där andra. 15:45 telefonen ringer.

Efter avklarad intervju så vet jag inte vad som hände. Det enda jag vet är att jag sa träffa dem på måndag kl 10. Läser vidare i kurslitteraturen och får stor insikt i Reagan-administrationen. Ingen spännande läsning precis, men den har sina stunder.

May Be A Price To Pay

Söndag. En dag man inte vet hur tiden ska disponeras. Dagen innan vardagen så man borde plugga, men samtidigt är det sista dagen av helgen och man vill bara njuta. Brunch vid elva och slår mig ner tillsammans med Jannike och Katarina(?), norskan och tyskan ni vet, och uppdateras på allt skvaller om allt och alla. Väldigt intressant. Dessutom träffade jag en från min klass som verkligen trodde att det fanns en kung Niklas I och som invaderade Norge, Finland och Danmark under medeltiden eller något liknande. Vad ska man säga. På något underligt sätt tilltalar det mig och det fyller mitt ego med en välbehövlig boost, men det är skrämmande att de inte har någon koll överhuvudtaget

Efter denna 2 timmars uppdatering och vältrande i mitt ego var det dags att åka till main campus för att kolla upp en bok till kursen. Slutade med att jag beställde Zun Tsu för knappt 50 kr (och detta är en bok på lite över 200 sidor).

Eftermiddag och det är dags för WASSA:s "Sundeas on Sunday" så kl. 16 pallrar jag mig ner till cafeterian och hjälper till med att göra iordning och bära fram bord och sådant. Sakta men säkert etablerar man sig som en pålitlig person inom organisationen. Trots att man inte har några arbetsuppgifter så länge men i alla fall, jag var där. Självklart hade man privilegiet att få gratis glass och när evenemanget var slut kunde jag trixa in mig och införskaffa en gratis middag. Åt fanders med all moral. Här regerar realisten som skor sig på alla.

Feed My Frankenstein

Lördag. Inga lektioner. Underbart. Många andra har lektioner, inte jag. Däremot så är det dags att sätta in sig i arbetet som en delaktig medlem i WASSA så det är att gå upp kl. 9 och sedan vänta en och en halvtimme på att inställa sig till ett ledarskapstränings möte. Väldigt kluven till beslutet eftersom jag inte visste var det var, men när jag strö läste lite uppfattade jag rösterna från andra i styrelsen så det var bara att ta sig i kragen och hänga på.

Var ett ganska okej möte. Även om jag inte förstod allt. Sammanlagt var vi fem från Tenley Campus. Vi delade upp oss för att täcka de flesta seminarerna (halvtimmesmöten) som sedan blandades ihop för att vissa hade för få sökande. Börjar med ett människobinngo där man hade påståenden som man skulle hitta folk till. Ett av dessa var om man kunde två språk vilket var det enda jag bidrog med. Väldigt intressant så träffade jag ännu en svensk här som jag inte kände till. Kul att prata svenska igen.

Efter detta följde vad som utmärker en ledare och information om den nationella organisationen som WASSA är en undergrupp till (långt nere på listan). Sedan frukost (gratis förstås, varför är man annars här?) och sedan lekar som fruktsallad typ (kommer inte på en bättre beskrivning). Sedan en lektion i hur koffein och sömn påverkar oss. Inte för att det spelar någon roll eftersom det är lite svårt att hålla sina choklad och cola extravaganser när det inte är svensk kvalitet på dem (choklad måste vara marabou). De andra från Tenley hade tydligen klagat hos varandra om att det var trångbott i deras rum och så vidare, men ändrade sedan uppfattning efter att ha sett rummen på main campus. I alla fall var det sedan att knyta band med organisationen ovanför oss och sedan dra sig tillbaka.

Ganska otroligt. Kl. 7 går solen ner och ändå är det varmt ute. Rummen är iskalla och så har vi ett problem i den där förbannade brandvarnaren som piper efter ett visst intervall. Sedan har vi maten . Jag äter mer och mer grönsaker så de andra tror jag håller på att bli vegetarian Det här ska vara landet där kött är det bästa och så äter jag grönsaker. Inte föratt grönsakerna är bättre här, det kan jag i alla fall inte tro, utan helt enkelt för att kötträtterna inte känns så aptitliga. Jag vill ha svenska köttbullar!!!

United

Undrar om inte det där skämtet om "Kung Niklas den förste" har gått över styr nu. Många undrade vad som var grejen med det hela och många frågade om det var sant eller om det finns någon Niklas I på nån tron ute i världen.

Hur som helst så begav vi oss till ännu ett "Library of Congress" där vi träffade en som arbetat med kongressen och talade om hur kongressen fungerade i de utrikespolitiska aspekterna. De flesta visste inte vad meningen med det var. Som Européerna konstaterade så säger deras konstitution att kongressen har ett stort inflytande, men för att de inte vågar säga emot presidenten när han inkräktar på deras område så är det i praktiken han som bestämmer. Så mycket bättre i Europa där man kan avsätta en regering bara för att de styr dåligt utrikespolitiskt (eller en kung som i Gustav IV).

Efter denna ganska segra föreläsning så begav sig alla tillbaka till campus för lunch och konstaterandet av att läsa kongressens betydelse på vårt område är ganska tråkigt. Efter lunchen är det dags igen, men denna gång för en amerikan som arbetar för den japanska ambassaden. Börjar ganska tråkigt när han beskriver representantshusets kommittéer osv. Sedan blev det rollspel. Först skulle vi definiera oss som liberaler eller konservativa (skamligt att man inte får vara socialister). Självklart sluter hela den icke amerikanska befolkningen upp på liberalerna tillsammans med några vilsna amerikaner. 19 stycken blir vi mot de 5 konservativa.

Sedan blev det dags att välja ledare. Det stod mellan den pådrivande Trevor från min "scavanger hunt" och kung Niklas (de sa faktiskt det). Ställningen blev lite oklara, men för att inte splittra partiet så förde jag inte min kandidatur längre än nödvändigt. Istället hade jag äran att namnge vårt parti till The United Party. Namnet för min del stod för mina åsikter om FN och så där, men de tolkade det som ett förenande av fyra av de fem "schools of thought" vi hade tidigare i veckan (den enda vi inte hade var neokonservatisten). Det var också det bästa vi hade medan amerikanarna försökte med populära eller "peoples party" medan alla Européerna direkt kommenterade att populära partier var extremhögern och alla var överens om att "peoples party" lät alldeles för kommunistiskt. De konservativa var så originella att de kallade sig "the right party". Snabbt staplade vi upp ett partiprogram inom de inhemska, ekonomiska och utrikespolitiska områdena där större delen av tiden gick ut på att Européerna föreslog idéer som amerikanerna reviderade om för att det inte skulle låta för socialistiskt.

Under tiden hade man delat upp partierna i tre kommittéer som vi sedan fick välja vilka positioner vi ville tillsättas. Kommittéerna bestod av utländska truppinsatser (6-2), bistånd (6-1) och energiförsörjning (7-2). Började i den militära gruppen, men vår ordförande lade fram att mina tankar om FN passade bättre för bistånd så jag gick över där. Vår grupp var den som hade störst problem att komma fram till ett resultat. De andra hade (om det var något problem) alltid sina partilinjer som visade våra åsikter. Vi däremot hade hela tiden problem med att bestämma vart och hur mycket pengar som skulle användas. Vi kunde enas om en fond för internationella naturkatastrofer med en liten summa (jag förespråkade 0,5% av BNP, men när han som höll föreläsningen kom förbi och ifrågasatte om vi var beredda att spendera 8% av budgeten så uppstod diskussioner att det behövde sänkas). Sedan var det en klumpsumma till WHO som skulle bekämpa olika sjukdomar i världen. Nu splittras hela partiet och en amerikan säger att pengarna istället borde spenderas på att förhindra folkmorden i Darfur och en fransman vill ha mer riktade och större åtgärder och går därför emot förslaget. Resultatet blir 5-3.

Efter detta vinner partipiskan och partiet sluter upp runt den tredje punkten om byggandet av skolor i Afghanistan och den konservativa talaren ifrågasätter nyttan av det projektet. Intressant nog så påstod föreläsaren att det vanligtvis var biståndskommittéerna som lättast kom överens vilket jag inte tror på. I vilket fall så vinner The United Party alla omröstningar och för USA närmare Europa. För att summera kan man säga att dagen slutade bättre än den började och imorgon är det sovmorgon.

Feel the Power

Idag är det debatt. Och ställningarna var som följande 6 internationalist-realister, 9 icke-internationalistiska-realister, 9 internationalistiska-idealister och 1 vardera av neokonservatism och icke-internationalistisk-idealist. Neokonservatistens ställning avskydd av alla och som Joshua sammanfattade det hela med:
Européerna är internationalistiska idealister, amerikanerna är antingen icke-internationalistiska eller internationalistiska realister och han från Texas är neokonservativ.

Självklart finns det inga vinnare förutom de moraliska vinnarna i internationalistiska idealisternas läger. Sedan blir det lite tråkigare med att läsa den amerikanska konstitutionen som förklarar förhållandet mellan kongressen och presidenten vad gäller utrikespolitiken. Snabb lunch och sedan iväg till någon "reserch" grupp Roll Call som förser deras klienter med information om vad som beslutas i kongressen och lite överallt. Inget minnesvärt egentligen

Efter det är det tid för nästa uppgift som har att göra med att träffa senatorerna och representanterna i kongressen. En snabb titt in i John McCains nuvarande kontor. Hade varit kul om han hade varit där. Även om jag inte gillar det han står för och sådant så skulle det ha varit kul med ett foto eller något sådant. De flesta vet nog att jag är en oppurtunist av mig. Som tysken kommenterade så gömmer jag mig bakom idealismens filosofier men slår gärna till om jag kan. Som sagt, jag sover med Machiavelli inom räckhåll.

Cause for Alarm

Vad ska man säga. Idag försov jag mig (tekniskt sett så missa jag ingenting, men jag missade tiden jag tänkte gå upp). Har ännu ingen praktik, men det vänder nog snart. Idag var det inlämning av arbetena och diskussion kring fem av de utrikespolitiska riktningarna. Som en riktig svensk förespråka man att USA ska göra lite nytta i världen och stödja FN och så vidare. Utav de fem tror jag att vi var tredje största. Lite synd var det om de som var ensamma i varsin grupp, men så blir det om man är neokonservatist eller pacifist (eller hippien som neocon-killen kallade henne).

Här gör man ett av sina bästa framträdanden. Lugnt och saklig framhäver man sin ståndpunkt och punkterar de andras i förbifarten. Det mesta improviserat. Synd att jag inte hade tid att skriva ett hållbart tal (de från gymnasiet kunde ibland se mig spinna ganska långt med vissa tal). Allt drar ut på tiden så professorn beslutar att ägna en timme åt att svara på allas frågor och bräcka varandra. Nu kan man förbereda ett riktigt elakt svar. Jag älskar att vara elak.

Tar sedan middag innan WASSA mötet. Väldigt intressant att gå på för man får en liten inblick i vad som händer här (idag fick jag reda på vad WASSA stod för, nämligen Washington Semester Student Association). I alla fall återvände jag till mitt rum och skulle gå och duscha. Hittar äntligen en bra dusch med ett ordentligt tryck. Precis när jag är klar och har klätt på mig så går brandalarmet. Så det är bara att gå ut utan strumpor i sandaler, blött hår och handuken i högsta hugg. Tur att vi är så långt söderut för hade det varit i Sverige hade jag säkert frusit ihjäl. Självklart var det en brandövning och den enda för i år får man hoppas. Återvänder och förbereder tvätten av alla kläderna. Så jag går sedan omkring i finbyxor, kortärmad skjorta utan strumpor medan kläderna tvättas och torkas. Varma och sköna var kläderna när de gått igenom alla cyklerna.

King of Dreams

Det intensiva letandet efter en praktikplats fortsätter inpå sin andra dag. Inte lika hopplöst som gårdagen. Idag får man svar, men det finns något som pockar på min uppmärksamhet under hela dagen. Inlämningsuppgifterna till morgondagens lektion som ska vara inne klockan 10 ikväll. Så det är vad som prioriteras idag.

Försöker ringa en av de möjliga praktikplatserna, men kommer bara fram till en telefonsvarare. Fortsätter skrivandet. Går till middagen med två sidor kvar att skriva och 3 h och 30min kvar. Känner inte någon större stress. Värre är det med norrmannen som verkade stressa upp sig bara för att jag hade ont om tid.

Efter middagen så har veckans akademiska schema kommit ut och ytterligare uppgifter åläggs alla stackars studenter. Tydligen ska vi intervjua "våra" kongressledamöter och senatorer. Internationella studenter ombeds teama upp med de amerikanska. Inga problem där så kommer vi till förslag vad vi ska fråga dem för något som rör USA:s utrikespolitik. Här visar professorn verkligen sitt sinne för humor:

"or the forthcoming Swedish invasion of Denmark, Norway and Finland
under King Niklas the First (sorry Niklas, but I couldn’t resist.)."

Man kan inte annat än uppskatta det.

Deal with the Devil

Den här titeln låter värre än vad det är. Idag var det dags för den stora stöten på den amerikanska arbetsmarknaden. Det gick så där. De flesta platserna jag ringde upp var upptagna medan de utsända ansökningarna på nätet fortfarande är obesvarade så jag ser ingen annan lösning att krypa till korset. Med detta begav jag mig till professor Maisch arbetsrum och med ett knäpp med fingrarna har jag två ytterligare ansökningar ute och en vecka extra att söka.

Jag får också tipset att besöka skrivstugan och låta dem gå över mina "writing samples". Så när jag kommer dit presenterar jag mig och säger att jag kommer från Sverige. Då säger den ansvarige att hon känner till en svensk filmregissör, vilket jag gissade på Ingmar Bergman. Givetvis var det rätt. Tydligen är hon konststuderande och måste analysera dem. Dessutom frågade hon om jag sett någon av filmerna och jag svarade att jag sett ett par bitar. Inget om att de är så tråkiga och att de gör komiker som Nils Poppe stela i sitt framträdande, men i alla fall.

I alla fall gick hon igenom min översättning av projektarbetet från i våras och hon tyckte det var intressant, men att jag hade tendenser att skriva väldigt långa meningar som byggdes på och aldrig tog slut. Jag meddelade då att hon hade tur för det är den avkortade versionen hon läste. Ni som läser det här har nog sett dem ett antal gånger. Imorgon väntas det svar från alla möjliga ställen. Hoppas jag. Önskar jag. Jag är i alla fall inte ensam om detta problem. Skadeglädje är den enda sanna glädjen.

The Educated Fool

En solig dag, en vacker dag. Jag tar mig fram till frukosten och hittar lite folk man känner och slår mig ner där varav en är en klasskamrat. Hon börjar prata om hur mycket vi har att läsa och så vilket väcker känslor liknande bakfylleångest i mig då jag tänker på dagen jag slösade bort igår. Så vad som står på dagens schema är ganska klart vilket innebär läsa och läsa och läsa osv.

Inte så roligt att berätta om så då tar jag upp saker som hände tidigare i veckan och som jag missat att skriva ner. Handlar främst om deras sätt att lösa konflikter när det bor fler parter i samma rum. Deras sätt innebar att alla rum får en varsin blankett som man först fyller ut själv och sedan en annan blankett där man går över gemensamma riktlinjer för hur allt ska fungerar. Vissa saker var ju ganska vettiga som hur ofta städningen skulle genomföras (when necessery, vilket för min del skulle kunna innebära innan jag åker, de andra vet jag inte för jag tycker deras oreda sprider sig sakta över golvet) medan andra saker som lånandet av tv-apparater och dylikt (jag har bara sett en privat-tv här och den hör med största sannolikt till en amerikanska, väldigt snygg tv måste medges). Vi har också det här med att låna varandras datorer, men alla har en varsin och de skiljer sig en anningen från varandra. Förutom att min har tre extra bokstäver så är japanens tangentbord utrustad med det japanska teckensystemet och allt annat i det vilket gör det ganska svårt att förstå hur den fungerar.

Förresten köpte jag en bok i går för $8. En sån där bok som alla ska ha läst åtminstone en gång i sitt liv:
Fursten av Machiavelli.
Lägg sen till det faktum att jag planerar att läsa The Art of War av Sun Tzu vilket innebära att mina planer från gymnasiet kommer hemsöka alla. Mwhahaha...

Stormbringer

Vaknar och regnet öser ner. Måste ha frukost så jag går ut och tar mig torrskodd fram till den inre parken och kan se kafeterian. Funderar om jag ska gå runt inomhus istället, men jag bestämmer mig för att springa över. Springer och känner vattnet sugas upp av kläderna, men jag var nästan framme insåg jag att jag var tvungen att dra kortet för att komma in. Tvingas stå ett par sekunder utei regnet, men de är tillräckligt. Kommer in och vattnet det dropar omkring mig. Inte mycket man kan göra något åt så jag häller upp min frukost och torkar mig med servetterna. Träffar på tyskan och norskan som jag inte har sett på länge så de slog sig ner vid bordet.

Efter ett tag dyker Lars upp och de tänkte besöka Spy Museum. Lite övertalning och jag bestämmer mig för att följa med. Trots det faktum att jag borde sitta med alla läsuppgifter och sådant, men man lever bara en gång så det är bara att bege sig ut i regnet.

Första anhalten var för mig och Lars att få tag på ett paraply. Så det är ut i regnet igen, springande i någon sorts kapplöpning där jag tyvärr kom tvåa efter att ha börjat rätt så bra, men sedan sakade efter med min dåliga kondition. Ni som var med när vi firade Elin kan gissa hur jag lät och såg ut efter språngmarchen. Efter att ha inskaffat paraplyer tog vi metron till Chinatown och ägnade nästan 4 tmmar av att gå runt och se alla saker och personer m.m. Tyvärr var foton förbjudna.

Efter detta gick vi till en Starbucks, mitt första besök där (någonsin). Återigen mycket skvaller. Där bestämmer sig jag och tjejerna att gå till "Old postaloffice" med ett väldigt fint klocktorn medan Lars begav sig tillbaka till campus. Tyvärr hade dem stängt tornet på grund av stormen. Allvarligt, de regnade bara. Inga vinstyrkor som blåste omkull träd. Ingen Per eller Gudrun. Lite besviken var man, men jag fick ett antal fina bilder på tornet. Vi tog sen bussen tillbaka och det tog ju sin tid. När vi kommer tillbaka får vi reda på att kvällens stora öppnande av TARC:en (ingen anning vad det står för, men den har storbildsteve och ett biljardbord) blivit inställt för att det uppståt vattenskador efter regnet. Ett väldigt antiklimax.

I alla fall hade vi bestämt oss för att äta middag senare på kvällen så vi samlades igen runt klockan 8 med två andra tjejer, Bianca från Ukraina och Mary från Portland, Oregon. Vi tog Metron ner till Adams Morgans där vi gick till en restaurang som senare faktiskt blev en nattklubb (även om vi gick då de började sätta ut rep och vakter). Därefter gick vi till någon glassbar där vi köpte oss varsin glass. Chocolate 2 the xtrem hette min vilket det var också. Först chokladglass, sedan fudge, M&Ms och chockladströssel. Den fick stilla mitt chockladberoende för tillfället, men de andra sa att det bästa var att se dem göra glassen än äta den för de nästan bakade ihop den. Jannike, Katarina och Lars bestämde sig för att gå in i en klubb, medan jag och de två andra tjejerna (som båda var under 21) återvände till campus. Jag säger det återigen, dem är inte kloka.

Money Money Money

Idag betalade jag alla tutuition och annat. Härligt och se den falla till noll. Första dagen fick vi höra att räkningarna hade blivit försent utskickade vilket missgynnade alla svenskar som ville betala av allt när dollarn låg strax under 6 SEK. Förutom detta vaknade jag av en alarmklocka som ingen vet vem den tillhör. Förhoppningsvis lär den vara avstängd resten av terminen. Lektionen startade 9.55 och det är filmdags. Filmen ska symbolisera kostnaden för att lägga sig i internationella katastrofer som man kan undvika. Var Peter Weirs Gallipoli från 1981 med Mel Gibson. Man kände inte igen Mel Gibson, så ung var han då. Efter denna dystra och tankeväckande film så blir det lunch.

Efter lunchen så väntar vi in den idealistiska icke-interventionalisten (pacifister) som var en gammal man med några anarkistiska drag. Han förspråkade sen sin sak och även djurs rättigheter m.m. som var enklare att ta tillsig än gårdagens neokonservatist. Det ovanliga med den här talaren var att USA är det land som orsakar mest förödelse oavsett vad de gör och att detta beror på att man bara lär ut vad konflikter är och aldrig fred. Till största delen beskyllde han den amerikanska krigsmaskinen som stadigt ökar när resurserna lika väl kunat användas till annat. Han förespråkade även att man inte skulle betala skatt bara för att minska krigsmaskinens intäkter. Så rebellisk är han.

Efter detta kollade jag upp angående praktikplatsen och där hade man tackat nej så det är bara fortsätta leta. Fick även besked från en av professorns tidigare elever som jag frågat angående praktik och han gav mig ett par tipps som jag ska försöka kontakta på måndag. Än så länge är jag inte orolig för att det finns ett flertal till som inte har någon praktikplats ännu, men det skulle vara skönt att få det överstökat. Främst för mitt eget självförtroende. Vi i vår "scavanger hunt" grupp slutförde också våra uppdrag genom att ta oss till den brittiska ambassaden där vi tog en bild av oss framför statyn föreställande Winston Churchill och sedan en annan staty av någon filosof, kommer inte ihåg vem.

Det är också mycket som rör den så kallade tropiska stormen Hanna här. För tillfället regnar det en hel del även om det säkert inte lär bli något värre utav det. Enligt min personliga mening är det ganska skönt när temperaturen sjunker för tydligen låg den på runt 30 grader när vi gick omkring i kostym mitt i stan. Svårt att veta exakt med deras egna mätsystem ingen annan förstår sig på. Det är bara USA och två andra som inte vill anpassa sig. Nu har tre veckor gått sedan jag kommit hit och det känns fortfarande okej kanske mestadels för att det inte har stabiliserat sig ännu, men förhoppningsvis lär det göra det nästa vecka.

Digital Bitch

Idag mådde jag mycket bättre. Upp klockan 8 till frukost och sedan vänta till 9:30 då de andra började bege sig mot Metron. Efter en kort åktur var vi framme vid CATO-institutet där vi ska få en föreläsning av en realistisk "isolationist". Väldigt intressant och tilltalande. Den bästa föreläsaren hittills. Även om man inte håller med om allt så var det han sa väldigt förståeligt. Efter föreläsningen begav jag och några andra till nästa ställe och samtidigt leta efter ett ställe att ha lunch.

Hittar något som heter Deli och äter en skinkmacka och dricker vatten. Vi kommer fram till vår destination och det är 1 timme tills vi ska träffas där så ett par av oss går över till National Geohrapics utställning om den "försvunna" kinesiska flottan som nästan seglade till Europa under medeltiden som låg mitt emot stället vi skulle vara på. Väldigt liten, men kompenserades av de vackra modellerna av de kinesiska djonkerna och andra intressanta saker. Mynnade ut i någon utställning om någon kinesisk kampsports bilddokumentation. Där satt vi i en halvtimme och pratade om alla våra länders framgångar i OS och dessutom fick jag hålla en längre dialog om svensk politik under 1900-talet. Ni som känner mig vet hur jag kan prata på i evigheter om saker som intresserar mig. Träffade på professorn som också gick omkring på museet så vi visste att vi inte skulle komma försent.

Tillbaka till byggnaden där vi skulle träffa nästa föreläsare. Väldigt exklusiv byggnad och tydligen huserar den Disney's utlands investeringar och sist upptäcker jag American Enterpriaises och inser att det är dem vi ska träffa. Åker hiss upp till 11:e våningen och där nämner dem att det är neokonservatister vi ska träffa. Dem sparar inte på pengarna när det gäller att ha snygga kontor. Hallens centrerar kring en stor tavla med det tidiga 80-talets största politiska ledare (förutom den amerikanska som var Gerald Ford, resten var de politiska ledarna för Storbritannien, Frankrike och Tyskland). Vi vissas in i en stor sal och inväntar talaren. Till skillnad från alla andra talare så berättar den här kvinnan ingenting om var American Enterpreises står utan hon besvarar bara frågor. Hon är också den enda som tror på att det finns löjliga frågor. Första frågan som Jeremy försöker ställa hinner han inte avsluta förren hon tar tag i det och formulerar om den för att i princip säga att det du sa inte var bra. Det blir inte bättre. Mumlande pratar hon om att det Iran gör är fel, men att USA kan göra det de vill, "leda för att man kan, militärt, politiskt och ekonomiskt" som hon formulerade det. Endast amerikanarna ställde frågor. Européerna hade nog gett upp hoppet. Hon fortsätter plädera om USA:s inblandning i Afghanistan och Irak och drog paralleller till andra världskriget och sa att om USA lyckades "annialate" tyskarna och japanerna samtidigt så skulle inte Al-queda och iranska upprorsmakare vara ett problem. Enda gången jag velat resa mig upp och gå ut i protest. Alla var inte lika förbannade som jag, utan den som satt bredvid mig höll på att somna av uttråkning. Efter detta var det en rätt så upprörd stämning i hissen ner och hela vägen tillbaka till campus.

Upprörd som bara den kommer jag tillbaka till campus och förbereder min telefonintervju. Flyter på ganska bra, men det var mest bara kolla vad man var intresserad av och vad man gjort i sitt liv som sa att man dög för det arbetet. Så nu är det bara att vänta tillsimorgon då alla meddelas via mail. Tärningen är kastad återigen.

Sick And Tired

Onsdag och förkylningen har fått mig att nå rock bottom. Sov fram till 9 och vaknade helt ensam. De andra hade låtit mig sova och gått ner till frukost en halvtimme innan. Hade inga lektioner förrän 11.50 så jag tog det lugnt och satt med pappersnäsdukar för att snyta mig var femte minut. 11 så begav jag mig till busshållplatsen. Otroligt nog har de gratis bussresor för dem bussarna. Tyvärr innebär det att de alltid är fulla. Som tur var hade jag förberett mig på det så det var bara att ta nästa.

Kommer fram till det "spirutella centret" och är där på delad första plats. Läser i en av skolböckerna medan jag väntar. Efter ett tag strömmar det till folk så det serveras lasagne. Så underbart med lasagne. Tillslut kommer det några jag känner som slår sig ner vid bordet jag valde. Så när vi sitter där i lugn och ro så kommer den som arrangerar detta (tror jag) och undrar om vi tre killar som satt på raden skulle vilja hjälpa med att ta ner fler stolar så att de räcker till alla. Inget annat val än att lämna lunchen och leta reda på ett par stolar. När vi kommer till övervåningen så sitter det ännu ett antal studenter som vill lyssna på "Tabletalk" om Afghanistan och arrangören hänvisar dem till undervåningen, men nämner i samma veva att om det är för många så flyttar dem upp allt. Detta betyder att vi gör ett arbete helt i onödan. Vi hittar stolarna och går ner, men då är rummet så fullt att det bara att säga till alla att gå upp en våning.

Talarna, två journalister, beättar om Afghanistan och hur det ser ut och vad som gjort det till vad det är idag och vad som behövs för att förbättra det osv.Ungefär detsamma vi gick igenom i Statsvetenskapen. Dessutom skickades det runt sådana där lappar som man ska fylla i om föreläsarna osv och där ställer de frågan om hur relevant frågan är. Jag drar mig till minnas att vi haft diskussionen om Afghanistan på något av Folk och Försvar grejerna i Sverige. Börjar sakna dem konferenserna. Dessutom verkade journalisterna mer intresserade av att marknadsföra sina egna böcker. Efter detta så följer jag med några amerikaner i min klass som går och tar en kaffe och konverserar med dem fram tills ambassadören ska tala.

Klockan 3 slår dörrarna upp och där sitter en hel pannel med "kända" namn. Rektorn för programmet är där och några andra jag aldrig har hört talas om. Sedan är det med de amerikanska presentatörerna att de tar upp 10-15 minuter smöra för talaren som kommer efter och berättar om dennes liv. Man får lust att ställa sig upp och säga åt dem att komma till saken. När han äntligen kommer upp på scen håller han en monolog om vad han anser skulle vara det bästa för nästa president att syssla med utrikespolitiskt. Typ vad alla europeiska länder vill att man ska syssla med. Sedan ett par frågor där vissa av dem som ställer sin frågor spinner så mycket att jag glömt vad de började med. Ännu värre var det på föreläsningen innan då arrangören insisterade på att låta två personer ställa alla sina frågor samtidigt och sedan låta föreläsarna svara. När allt detta sedan är klart så förväntar jag mig en paneldiskussion av något slag mellan de 8 personerna som sitter där. Tror ni det händer? Nej då, de har bjudit in 8 personer varav tre är till för att presentera den fjärde. Resten sitter tysta. Föreläsningen är klar så vi tar bussen tillbaka efter att ha trängt sig fram i kön och lyckas ta mig in med en buffert på två personer innan de stänger dörrarna.

När vi är tillbaka på campus spelar vi krocket med lite annorlunda regler än förra gången. Första gången gick åt fanders efter att ha fastnat vid en av bågarna. Den andra omgången tar jag ledningen och ligger jämsides med den andra som kom sist. Lika vid mållinjen, men faller på målsnöret. Har fortfarande chans att komma tvåa, men missar och därmed blir jag "dödad" av vinnaren. Det var ett hårt slag. Äter middag bestående av fisk och ris. Sedan är det dags för det andra mötet med WASSA (jag skrev WSA) och jag trodde det var svårt att skaffa pengar till SVIK, men här verkar det omöjligt. Här talas det om att genomföra ett första "event" så jag försöker exportera lite SVIK idéer med maskeradteman. Verkar uppskattas av en del så det lär säkert bli något i framtiden. Efter mötet återvänder jag till rummet för att förhoppningsvis bli av med den ihärdiga förkylningen.

Virus

Sjunker djupare ner i självömkan med den här förbannade förkylningen och nu finns inte ens Marabou choklad att döva ångestkänslorna med. Förutom denna självömkan har jag ägnat mig åt att söka efter tänkbara praktikplatser. Det krisar inte än så länge för det finns fortfarande ett antal runt omkring mig som inte har det heller, men det känns som om man kanske blir den första som inte skaffar sig en praktikplats. Då lär man ju i alla fall bli ihågkommen för något i sitt liv, även om det inte är så smickrande. Får även ett besked om att jag inte fick platsen där jag var på intervju förra veckan. Synd, men inte så mycket jag reflekterade över. Har redan fått en intervju till torsagen så det är bara att försöka igen.

Äter bara sallad till lunch (det amerikanska skolköket verkar inte variera sig). Ännu mer självömkan efter det när jag sitter och försöker göra något vettigt. Hatar verkligen förkylningar. Japanen frågar konstant om jag tar någon medicin mellan mina nysningar och snörvlingar och jag säger bara att det går över om en vecka. Går till middagen och hamnar vid ett bord bestående mestadels av franssykor. Pizza blev dagens middag (allvarligt, jag måste börja träna när jag har fått en praktikplats och kan släppa det) tillsammans med sallad. De två fransmännen precis bredvid mig försöker förklara varför fransmännen är komplicerade och pratar om någon stereotyp. Det gör mig bara förvirrad. Sedan kommer koreanen från min klass förbi, Jooyeon (hon stavar det så här så denna gången är det rätt), och slår sig ner och pratar lite. När sedan Menja presenterar sig för henne tycker hon de verkar bekant och jag har aldrig nämnt det förut. Tydligen hade hon gått förbi vår dörr när lappen om att knacka ett antal gånger för vem du vill ska öppna var uppe. Han tog bort den igår efter att vi frågat om vilket syfte den uppfylde. Nu finns det bara en lapp om att alla är välkomna till rum 212 om ni bara knackar. Desutom hänger det en teckning på dörren som jag senare fick bekräftat att det var Yuki som satt upp den. Ingen aning om varför, men så är det.

Imorgon får vi beök av en före detta ambassadör i Sovjet tror jag det var. Får läsa på lite innan.

Lazy

Måndag och det är en röd dag. Amerikanarna firar arbetarnas dag fyra månader försent. Tydligen är det bara dem och Kanada som firar det i september. En dag att studera och översätta en massa gamla skoluppgifter utifall man behöver dra upp det till någon intervju osv. Vaknade innan 11. Skönt att sova länge. Förkylningen håller i sig även om det inte verkar allvarligt. Måste ha varit de förbannade ac maskinerna som är på konstant i den här staden. Inte mycket händer fram till middagen. Idag blev det våfflor med chokladsås. Tyvärr var det hela ganska smaklöst. Till det mycket sallad. Gud vad jag saknar kalops, köttbullar och allt annat. Under middagen diskuterade musiken i högtalarna och jag lägger fram att jag bar hört två bra låtar från dem ända sedan jag kom hit: Jump med Van Halen och ledmotivet till Snobben. Lars har ingen aning om vad jag talar om. Så jag börjar beskriva karaktärerna, men fortfarande ingen respons. Jag hade till och med namnet på Karl på norska (Baltus Brun, för dem som är intresserade). Man känner sig ganska ung när man kan beskriva ett antal avsnitt från tecknade serier. Alla andra kring bordet vet vad jag talar om, men alla håller med om att jag är ganska barnslig för min ålder. Sen förstås är jag ett antal år yngre än dem, men i alla fall. Man måste ju ha barnasinnet i behåll. Roligare blir det av att jag kan nynna ledmotivet också, men det hjälper inte. Ingen aning om vad jag pratar om så det är bara att ge upp. Får väl låta det vänta till någon annan dag.