Who's Fooling Who?

Regn. Första dagen det regnar i Washington sedan jag kommit hit. Tydligen första gången på en eller två månader. Hade egentligen inte haft någon större betydelse om det inte varit för att det var våran första lektion utanför campus på förintelse museet nära alla national monument och så vidare. Det betyder att det är dags att gå, finklädd, i en lätt regnskur. Flera av oss bestämde att träffas utanför Capital Hall för att där ta metron tillsammans. Det går bra, men när vi kliver in i metron upptäcker vi att vi tappat ett par stycken som var med i början, men alla får klara sig själva. När vi ska byta stöter vi på vår professor vilket innebär att vi kommer fram i tid och samtidigt så får jag några tips från honom om praktikplatser vilket jag tar till mig. I vilket fall anländer vi till museet utan några missöden, men när vi gick ut ur metron så hade regnet intensifierat och jag som var dum nog att inte ha något paraply med mig blev ganska blöt.

Museum i USA är väldigt fascinerande. Deras säkerhetsutrustning ligger på samma nivå som att gå in i Riksdagen i Sverige. Hur paranoid får man bli? I alla fall passerar jag metalldetektorerna utan några missöden. Här har de även klassrum för besökare så vi slår oss ner i ett. Där träffar vi Scott Miller som har någon position i museet och berättar intressanta saker om förintelsen som jag aldrig har hört förut som exempelvis möjligheten för judarna att fly Tyskland fram till 1941, men inga länder ville ta emot dem vilket gjorde att de var tvungna att stanna i Tyskland. Efter det var det lunch och vi försökte hitta någonstans att äta som inte var kaféet som tillhörde museet. Det slutade med att vi gick ett kvarter ner och sedan vände tillbaka för ingen visste om det fanns något där. Lunchen var väldigt blygsam. Pizza med en diameter på ca 15 cm och en flaska vatten. Satte mig brevd ett par amerikaner, Sam (tjej) och en kille som jag har glömt namnet till och en koreanska, Shun Jon(?). Efter lunchen beger vi oss tillbaka till klassrummet där vi möter nästa talare Robert (Bob) Behr (jag tror an var med i en dokumentär jag sett) som överlevde förintelsen. Han hade tydligen studerat i Sverige i traktera av Lund, men all svenska han hade lärt sig var "Jag älskar dig" . Han var betydligt bättre i franska och tyska. Han berättade sin historia som var väldigt intressant. Efter det gick vi omkring i museet som var byggt som en fabrik i tegelsten och andra detaljer för att förmedla känslan av att vara i ett koncentrationslägger vilket de lyckades väldigt bra med. Allt var uppdelat i tre våningar där man började högst upp när nazisterna börjar ta makten. Andra våningen är deras expanderade ambitioner i Europa och tredje och sista våningen handlade om befrielsen och de som hjälpt eller arbetade mot judarna. En intressant detalj var att större delen av utställningen var mörk och kall, men när man kom till sista våningen blev det mer färger och även mycket varmare. Nu trodde jag att att jag var bland de första, men tydligen kom jag bland de sista. Vi som kom sist samlades och gick sedan till metron. När vi kommer ner åker den precis in så vi tar plats och då upptäcker vi att två av dem som gick precis bakom oss hade försvunnit, men här lämnas alla åt sitt eget öde (de hade bara fastnat i biljettbetalningen och tog metron två minuter efter oss). Metro centrum nästa där vi återfann våra borttappade klasskamrater och sedan var det bara att bege sig hem.

Väl hemma stötte jag på en annan klasskamrat, Jeremy, som inte klarade av att gå igenom museet ännu en gång (han hade gjort det tidigare)(snacka om dum mening att skriva) där han satt och spelade fia med knuff med några andra vilket jag observerade den sista kvarten av. Gick sedan till lunchen och hade väldigt god köttfärslimpa med någon sorts sås och ris till. Och sallad (vad annars). Gick sedan upp till rummet men upptäckte på vägen lappar om att se demokraterna konvent i allrummet. Gick dit kl. 8 och såg tal av Al Gore, sånger framförda av Stevie Wonder och sist, men inte minst Barack Obamas accepterande som presidentkandidat. Vissa saker var ju direkt fåniga och typiskt amerikanska. Han hade en väldigt stark utstrålning, men vissa saker han sa, bland annat att ge skattelättnader för företag som tillverkar i USA, men inte till dem i utlandet skakade jag skeptiskt på huvudet till. Det läskigaste måste ändå vara att den amerikanska folkmassan verkade väldigt likt dem vi såg på museet. Samma sorts masshypnos med bemärkelser på landet som det viktigaste framför allt. Jag förstår om många européer er på amerikanarna med skepticism. Annars var det en trevlig stämning bland alla oss samlade där för att titta, även om de flesta verkade vara internationella studenter. Hoppas vädret är bättre imorgon.