Master of Insanity

Och jag som trodde den här helgen skulle bli tråkig. Alla roliga personer är ute på olika resor och sånt medan jag tänker att jag ska fixa lite skolarbete när jag ändå har tre dagar på mig. Glöm det. Fredag kväll och efter en dag då jag inte lyckats med något förutom att sitta fastklistrad framför dataskärmen så sitter jag och någr andra och tittar på Saturday Night Live och The Daily Show.

Under detta så beklagar en av dem sig för att han är chokladsugen och vill ha sitt godis från sitt rum, men hans rumskamrat är där med sin flickvän (låter det här bekant?) så han vill inte gå och störa. Då ringer någons telefon och tydligen hade låset på dörren gått sönder för de kunde inte låsa upp. Asgarvande så går alla dit och försöker med olika medel öppna dörren. Samtidigt springer massa studenter ut och in från dörren bredvid (vår RA var borta så jag tror det var en "roligare" fest). Vi har inget val än att tillkala säkerhetsvakten och alla andra som har nåt att säga till om. Mitt under detta undrar n person varför man ens låser dörren (självklart kom hon på varför precis när hon slutförde meningen), alla andra gapskrattade och sa att det vill du inte veta (seriöst, man vill inte veta). Efter mycket om och men så lyckas vi skyffla under en hemagjord skruvmejsel så att de kan skruva isär låset (allt detta tog drygt 1 timme). Efter detta var det bara att gå och lägga sig.

Ps: Han som gnällde om chokladen fick tag i den innan de inlåsta fann deras enda föda i rummet

Sover till 10. Sätter mig vid datorn och efter det tänkte jag åtnjuta en god frukost. Glöm det.Jag stötter på Lars som först skulle till Förintelsemuset, men sedan dyker tysken Andy upp och säger att han ska till ett reublikanskt möte där McCain ska tala. Andy försinner och efter lång tid beslutande hos Lars bestämmer han sig för att gå dit istället och ganska snabbt övertalar han mig också. Ingen frukost. Efter 1 1/2 timmes åkande med metro och taxi så anländer vi. Kön är enorm.

Lyckigtvis så stötter vi på andra tyskar från AU som vi känner som berättar att Andy redan står långt fram i kön, så givetvis så skippar vi praktiskt taget hela kön. Sedan lyckas vi tränga oss fram genom större delen av hoppen och hamnar i en väldigt bra position. Lyckligtvis är amerikanerna ganska korta medan jag framstår som en jätte bland dem (hehehe). Inte lika hätsk stämning som andra möten man läst om, men det är så oeuropeiskt (osvenskt är det alltid) med ropen som USA och så vidare som inte har dess like någonstans i Europa (tror jag, rätta mig gärna om jag har fel). Efter 1 timmes väntan dyker han äntligen upp och pratar om samma saker som i debatten (emotsagd förstås, hade jag nämnt nåt hade jag säkert lynchats).

Efter detta går han bredvid stängslet för publiken och skakar hand så man får ganska bra närbilder och så skakar jag hans hand. Inget vidare handslag och handen är definitivt en gammal mans hand, men jag skakade hans hand (nästan så man vill att han blir president så man kan säga att man skakat presidentens hand). Vi samlas sedan för att bestämma vart vi ska ta vägen och då dyker en mamma upp och pratar om hur hon tycker att det är kul att se såunga ansikten här då hennes barn är isolerade som republikaner. Vi ler alla artigt, men vet inerst inne att vi är närmare demokraterna och är bara där för att se McCain. Lars, Andy och jag tar en taxi/metron tillbaka till Campus (Andy tappade vi bort i Chinatown) och sedan direkt till cafeterian (klockan var efter 6 och jag hade inte ättit sedan 9 dagen innan). Där tänkte vi äta huset rent på mat, men det kom av sig. Maten var inget vidare och dressingen till salladen var idag bortbytt. Kommer säkert betala för detta imorgon.