The night of spirits walking on the streets.
Ghosts of ancient past have returned to haunt the living.
The living trembling in fear inside their homes hearing all the feet's.
Charon upstream the river Styx is sailing.
Ghouls are flying past.
The veil of death are thinning.
Worshiper of Darkness prepares to act fast.
Their prophecies are now ripe.
Forces of Evil their shadow cast.
Today we went to the Chinese embassy. There is something about not so perfect states and their embassy's. They all look so more friendly (on the inside, the outside is just plain awful) and more beautiful than the others. Yeah, and for those who read the input under "Deal with the Devil", forget what I said. This afternoon we thought that we were supposed to meet this old governmental representative but did we do that? No, the professor dressed himself up as the devil and scared everyone in class and after that it was time for a Halloween cake.
Back at campus everyone else were preparing to go out but due to being of a kinda boring person that was not an option. Nice to see everyone else to dress up, but I watched some episodes of Southpark and then the movie Snatch. My god, it was a long time ago since I laughed so much during a night. When I'm finally finishing this post it's actually 2 am November 1st. I need some sleep.
fredag 31 oktober 2008
torsdag 30 oktober 2008
Top of the World
"It's not that cold!". The immediate response is that "you are from Sweden, this is summer for you". Actually it's just early October but anyway. After annoying the Arizona people for a long time about not standing the cold, he challenged me to wear shorts for class the next day. I love challenges. This was Tuesday and the cold was kinda horrible. Before I actually walked around the hill in rain and wind after seeing my CEO speak at a discussion about the future of peacekeeping. Very good deserts and I actually got a new computerbag (to small, but it was free and free is good).
The Wednesday it was time to prepare. After checking the temperature by going to Starbucks in my jeans I could confirm that it was cold like Antarctica, what in the world have I gotten my self into? Checks the schedule and realizes that we are going to the Frezzer. I'm Doomed, but I put on the shorts and walk down 1 hour ahead to see how could it really is. Go in and 1 window is smashed and there is snow in the whole room with puddles of ice just around the window...just kidding. Actually they turned on the heater so it's not that bad. Nearly falls asleep waiting for someone to show up. Oh yeah, almost forgot, I was wearing sandals without socks. So somone jokigly said that the most astonishing thing was the light that reflected from my palewhite legs on those entering.
Today it was classdiscussion on Russia and some comment on what that crazed Swede was doing in sandals and shorts. After that, 1 hour lunch and then out in the cold and cross the Campus to the other side. It was just to ignore the bliztering cold that cut through my flesh and blood and keep walking until we finally arrived and yes, I was wearing a t-shirt as well. Next seesion contains map, movie, discussion on China and a speaker from Taiwan. She probably thought I were from Belgium due to my green t-shirt I got there as she commented on that. Actually at the end of the session it was so warm in the room that I actually were glad I had shorts (another funny comment was that during the late summer and early autumn they never saw me in shorts and now when it is freackin cold I go around in shorts). Unfourtunatly I had to cross the Campus again so I was out in the chill. While crossing I pass two girls who turn silent walking by and then starts laughing. My classmate walking beside me turns around and tells me that they are looking at me. I can't help but laugh.
WASSA meeting...lets skip that.
Thursday and it is buisness casual so I can't wear shorts (what a loss). We head to a human right activist talking about China. After that running around looking for something to eat as we continue onward to a group informing about Tibet. There someone mentioned that me and she would go around in shorts when the first snow comes around just to show that "it is not cold!". My God, that would put some people of.
Arriving back from class it's onward to Main Campus and get tape to a WASSA thing and luckily enough the bus shows up seconds after I arrive at the stop. Go by the tape and go outside waiting. Then I and some others see the bus on the wrong road and we miss it. I just walk back (it's just 15 minutes but it is the principle) and put up the WASSA posters. After that there is the Fall festival evvent hosted by WASSA. I go around trying to be as helpful as possible. It was a ver funny night with people carving pumpkins and playing beerpond (wth rootbeer boringly enough). The highlight was the pieeating contest where 3 contestents stufed their faces in custards pie. One of the contestants was Adam from class who actually won (I wish I had brought my camera).
The Wednesday it was time to prepare. After checking the temperature by going to Starbucks in my jeans I could confirm that it was cold like Antarctica, what in the world have I gotten my self into? Checks the schedule and realizes that we are going to the Frezzer. I'm Doomed, but I put on the shorts and walk down 1 hour ahead to see how could it really is. Go in and 1 window is smashed and there is snow in the whole room with puddles of ice just around the window...just kidding. Actually they turned on the heater so it's not that bad. Nearly falls asleep waiting for someone to show up. Oh yeah, almost forgot, I was wearing sandals without socks. So somone jokigly said that the most astonishing thing was the light that reflected from my palewhite legs on those entering.
Today it was classdiscussion on Russia and some comment on what that crazed Swede was doing in sandals and shorts. After that, 1 hour lunch and then out in the cold and cross the Campus to the other side. It was just to ignore the bliztering cold that cut through my flesh and blood and keep walking until we finally arrived and yes, I was wearing a t-shirt as well. Next seesion contains map, movie, discussion on China and a speaker from Taiwan. She probably thought I were from Belgium due to my green t-shirt I got there as she commented on that. Actually at the end of the session it was so warm in the room that I actually were glad I had shorts (another funny comment was that during the late summer and early autumn they never saw me in shorts and now when it is freackin cold I go around in shorts). Unfourtunatly I had to cross the Campus again so I was out in the chill. While crossing I pass two girls who turn silent walking by and then starts laughing. My classmate walking beside me turns around and tells me that they are looking at me. I can't help but laugh.
WASSA meeting...lets skip that.
Thursday and it is buisness casual so I can't wear shorts (what a loss). We head to a human right activist talking about China. After that running around looking for something to eat as we continue onward to a group informing about Tibet. There someone mentioned that me and she would go around in shorts when the first snow comes around just to show that "it is not cold!". My God, that would put some people of.
Arriving back from class it's onward to Main Campus and get tape to a WASSA thing and luckily enough the bus shows up seconds after I arrive at the stop. Go by the tape and go outside waiting. Then I and some others see the bus on the wrong road and we miss it. I just walk back (it's just 15 minutes but it is the principle) and put up the WASSA posters. After that there is the Fall festival evvent hosted by WASSA. I go around trying to be as helpful as possible. It was a ver funny night with people carving pumpkins and playing beerpond (wth rootbeer boringly enough). The highlight was the pieeating contest where 3 contestents stufed their faces in custards pie. One of the contestants was Adam from class who actually won (I wish I had brought my camera).
onsdag 29 oktober 2008
Re: One Night In The City
This is the English version on what went on during the weekend after some has wanted to know what happened.
Alright, so it was time to study, but then I suddenly got the offer to go over to Philadelphia instead. Study you can do later so it was time t pack a bag with the most necessary and sleep 12 hours before the journey started. Goes up at 7:30 and onward to Starbucks for 1 hour breakfast. Return to Campus around 9 to went for all the others until the appointed time of 9:30. The others consists of the Norwegians Lars and Jannike and the Germans Rebecca, Katharina, Eva, Bianca and Andrea. Funny enough one of the girls actually shows up at 9:15 and begin preaching about when to come at an appointed time (old habits are hard to break). What did she do their? German efficiency with getting coffee and breakfast to most of them at the same time.
After that we awaits as they come one by one. Clock turns 10 and we are still waiting. Apparently all of the girls had partied the night before and the night before that so one of them had overslept. In the meantime I am astonished by all the bags. It is 2 days, 1 night, but still the Norwegians cames with hiking backpacks. On the other hand everyone is amazed that I could fit everything I needed in a small computer bag (with the exception of being practical I hadn't any backpack so that was only option I had). The majority decides to move on to the car rental while one stays for what my professor would call for "a sleepyhead". So it's onward to Crystal City (after some detours for some).
We arrive after a metro ride and the girls panned to rent to car, but at the place they suggested to rent a 8-seated SUV for he whole gang. We are instantly hooked and looks on as the big, dark purple car slowly droves in front of us. In the meantime those left behind arrives so it's only to pack everyone into the car and we are on the way. Jannike was the main driver and Katharina the first navigator (or the GPS as she would be known as). The time was now 11. After 1 hour drive we arrive to MacDonald's for lunch. While we sitting as cramped around a table as in the car it begins to rain (I can tell you that it rained all the way to Philly). 1 o'clock it's out on the highway again. Keeping the good spirit up with everything from music and talk. The only serious incident occurs when we discover that we are on the wrong lane in this gigantic highway and our exit hastily race against us which forces us to cross three lanes and out on a exit curve when we travel a little bit off-road because of the rain that now beats down on us. Otherwise the whole trip is without incidents.
On the radio they play everything from overproduced American trashpop to really good music like Are You Gonna Go My Way (Lenny Kravitz), Let It Be (The Beatles who actually seems bigger than God) to Can't Get Enough (Bad Company (which is a very good description of the other passengers hehehe)). The trip went to Lancaster and from that onward to Amish Country where we got a guided tour around some sort of show area. I'm not jealous, I'm way to comfartable with my life. This t6our was accompanied with some kids who just looked bored. The other passangers where really inquisitive which seemed to put the guide of guard a bit. Some area was on the outside in the rain. After we all where finished it was around 6 o'clock so we continue onward to Philly. This segment involves some detours caused by the GPS and when we finaly arrives it looks overcrowded. Apparently it's the World Series in baseball and a convention of some sort during this week so all hotells, Motells, Hostells are booked and we are sitting in a Thairesturant with the rain falling outside. The alternatives we discuss for our future visit of Philly is as follows:
1) We travels outside of Philly to one of the hundreds sleepover places we have seen on the way here and hope one of them have a vacancy and party there. Unfourtunatly we don't know if they are vaccant and none of us have a deccent feeling of the werabouts around Philly.
2) We make a sightseeing of the town in the night (luckilly enough the rain has stopped at this time) during a few hours and then go back to Washington. Not the best alternative, but considering our situation one of the better suggestions.
3) We sleep in the car. Any problem? It is 8 persons in a big car, but it is not that big and if Andrea (tomorrows drver) don't getenough sleep she won't be able to drive back after spending the whole day in Philly.
After some discussion we decide on suggestion 2. This after some encouragement of the fortune cookies we got after the food. So we make a speed sightseeing of the town where we encounter stagparty, see the Liberty bell, the town hall witk a sign where it stands New Sweden (that's right, parts of Philadelphia used to be a Swedish colonie) and South Street (everything you need to see according to our guidebook). Afterthis we leave town before the game ends and the street will be crowded. That was the most beautiful part with all the lights shining in the dark as we passed by.
We finaly arrives in Washington after some good music and talk to keep most of us awake the time it took to travel. Arriving somewhere 4-5 in the morning (3-4 wintertime) so a just wants to get to bed. After brushing my teeth I hear some banging on one of the doors in the corridor. Thinks that it must be someone whos lock have jammed but I'm to tired to care (selfish and unsympathic I know, but I was tired). With me was Lars who actually went towards the door in question. After a moment of guilt I returned and look, it was Melissas door (a Swede). I go forward and apperently the handle has jumped out. After some discussion I went down to the reception to call the locksmith or whatever and then go back. Then someone already turned up and helped her out (the day after I learnt that the strangest thing about that incident is that, according to Melissa, I actually was awake at that time). Go to bed and falls asleep like a little child.
Wake up at 10:30 (wintertime) and goes to brunch at 11:30. Find some of the other passangers and we decide to travel to Baltimore because we already paid to use the car. We decide to meet at 13:30 for take of. I point out that it is 2 hours until then. Then I learn that those !%#&!%#?! Americans don't change time until next weekend. I get so frustrated with their speciallity to allways we on their own than accept the concensual ideas across the world that the Europeans have put forward. Anyway it's 4 from yesterday and 2 new Americans. This time we actually have a GPS (a real one with a brittish accent) and we are of. Todays songs on the radio is Black Sabbath's Iron Man and Red Hot Chilli Peppars Californication.
Arrives at Baltimore harbour and visits the National Aquarium which reminds me of Universeum (in the Swedish original post it says Culturum, but that is wrong) in Gothemburg, Sweden. Very beautiful but due to time constraint we ran throug one of the exhibits. You really feel pity with some of the fishes in their small aquariums. After this 1 1/2 hour we go back to Washington and leaves the car and take the metro. All in all the weekend went on $42 which wass very well spent. When I enter the room I find a note from Menja that I shall call him, but I don't have his number. When he finally arrives he tells me that someone has been looking for me and are very upset and would like to punch me. He leads me to the top floor where it only was a girl in my class that wanted some help.
A consequance of that visit was that see told me that she had studied for 2 assignmet due to Tuesday and now my head starts spinning. What 2 assignments? Apperently I forgot the Congressional assignment so now it feels very funny with 2 halfdays writing about Russia
-Georgia and the other assignment. Its gonna be a long week.
To my convenience I will stay in English for a while so I don't have to do this again.
Alright, so it was time to study, but then I suddenly got the offer to go over to Philadelphia instead. Study you can do later so it was time t pack a bag with the most necessary and sleep 12 hours before the journey started. Goes up at 7:30 and onward to Starbucks for 1 hour breakfast. Return to Campus around 9 to went for all the others until the appointed time of 9:30. The others consists of the Norwegians Lars and Jannike and the Germans Rebecca, Katharina, Eva, Bianca and Andrea. Funny enough one of the girls actually shows up at 9:15 and begin preaching about when to come at an appointed time (old habits are hard to break). What did she do their? German efficiency with getting coffee and breakfast to most of them at the same time.
After that we awaits as they come one by one. Clock turns 10 and we are still waiting. Apparently all of the girls had partied the night before and the night before that so one of them had overslept. In the meantime I am astonished by all the bags. It is 2 days, 1 night, but still the Norwegians cames with hiking backpacks. On the other hand everyone is amazed that I could fit everything I needed in a small computer bag (with the exception of being practical I hadn't any backpack so that was only option I had). The majority decides to move on to the car rental while one stays for what my professor would call for "a sleepyhead". So it's onward to Crystal City (after some detours for some).
We arrive after a metro ride and the girls panned to rent to car, but at the place they suggested to rent a 8-seated SUV for he whole gang. We are instantly hooked and looks on as the big, dark purple car slowly droves in front of us. In the meantime those left behind arrives so it's only to pack everyone into the car and we are on the way. Jannike was the main driver and Katharina the first navigator (or the GPS as she would be known as). The time was now 11. After 1 hour drive we arrive to MacDonald's for lunch. While we sitting as cramped around a table as in the car it begins to rain (I can tell you that it rained all the way to Philly). 1 o'clock it's out on the highway again. Keeping the good spirit up with everything from music and talk. The only serious incident occurs when we discover that we are on the wrong lane in this gigantic highway and our exit hastily race against us which forces us to cross three lanes and out on a exit curve when we travel a little bit off-road because of the rain that now beats down on us. Otherwise the whole trip is without incidents.
On the radio they play everything from overproduced American trashpop to really good music like Are You Gonna Go My Way (Lenny Kravitz), Let It Be (The Beatles who actually seems bigger than God) to Can't Get Enough (Bad Company (which is a very good description of the other passengers hehehe)). The trip went to Lancaster and from that onward to Amish Country where we got a guided tour around some sort of show area. I'm not jealous, I'm way to comfartable with my life. This t6our was accompanied with some kids who just looked bored. The other passangers where really inquisitive which seemed to put the guide of guard a bit. Some area was on the outside in the rain. After we all where finished it was around 6 o'clock so we continue onward to Philly. This segment involves some detours caused by the GPS and when we finaly arrives it looks overcrowded. Apparently it's the World Series in baseball and a convention of some sort during this week so all hotells, Motells, Hostells are booked and we are sitting in a Thairesturant with the rain falling outside. The alternatives we discuss for our future visit of Philly is as follows:
1) We travels outside of Philly to one of the hundreds sleepover places we have seen on the way here and hope one of them have a vacancy and party there. Unfourtunatly we don't know if they are vaccant and none of us have a deccent feeling of the werabouts around Philly.
2) We make a sightseeing of the town in the night (luckilly enough the rain has stopped at this time) during a few hours and then go back to Washington. Not the best alternative, but considering our situation one of the better suggestions.
3) We sleep in the car. Any problem? It is 8 persons in a big car, but it is not that big and if Andrea (tomorrows drver) don't getenough sleep she won't be able to drive back after spending the whole day in Philly.
After some discussion we decide on suggestion 2. This after some encouragement of the fortune cookies we got after the food. So we make a speed sightseeing of the town where we encounter stagparty, see the Liberty bell, the town hall witk a sign where it stands New Sweden (that's right, parts of Philadelphia used to be a Swedish colonie) and South Street (everything you need to see according to our guidebook). Afterthis we leave town before the game ends and the street will be crowded. That was the most beautiful part with all the lights shining in the dark as we passed by.
We finaly arrives in Washington after some good music and talk to keep most of us awake the time it took to travel. Arriving somewhere 4-5 in the morning (3-4 wintertime) so a just wants to get to bed. After brushing my teeth I hear some banging on one of the doors in the corridor. Thinks that it must be someone whos lock have jammed but I'm to tired to care (selfish and unsympathic I know, but I was tired). With me was Lars who actually went towards the door in question. After a moment of guilt I returned and look, it was Melissas door (a Swede). I go forward and apperently the handle has jumped out. After some discussion I went down to the reception to call the locksmith or whatever and then go back. Then someone already turned up and helped her out (the day after I learnt that the strangest thing about that incident is that, according to Melissa, I actually was awake at that time). Go to bed and falls asleep like a little child.
Wake up at 10:30 (wintertime) and goes to brunch at 11:30. Find some of the other passangers and we decide to travel to Baltimore because we already paid to use the car. We decide to meet at 13:30 for take of. I point out that it is 2 hours until then. Then I learn that those !%#&!%#?! Americans don't change time until next weekend. I get so frustrated with their speciallity to allways we on their own than accept the concensual ideas across the world that the Europeans have put forward. Anyway it's 4 from yesterday and 2 new Americans. This time we actually have a GPS (a real one with a brittish accent) and we are of. Todays songs on the radio is Black Sabbath's Iron Man and Red Hot Chilli Peppars Californication.
Arrives at Baltimore harbour and visits the National Aquarium which reminds me of Universeum (in the Swedish original post it says Culturum, but that is wrong) in Gothemburg, Sweden. Very beautiful but due to time constraint we ran throug one of the exhibits. You really feel pity with some of the fishes in their small aquariums. After this 1 1/2 hour we go back to Washington and leaves the car and take the metro. All in all the weekend went on $42 which wass very well spent. When I enter the room I find a note from Menja that I shall call him, but I don't have his number. When he finally arrives he tells me that someone has been looking for me and are very upset and would like to punch me. He leads me to the top floor where it only was a girl in my class that wanted some help.
A consequance of that visit was that see told me that she had studied for 2 assignmet due to Tuesday and now my head starts spinning. What 2 assignments? Apperently I forgot the Congressional assignment so now it feels very funny with 2 halfdays writing about Russia
-Georgia and the other assignment. Its gonna be a long week.
To my convenience I will stay in English for a while so I don't have to do this again.
söndag 26 oktober 2008
One Night in the City
Jaha, så då var det tänkt och studera, men då får man erbjudandet att åka över till Philadelphia istället. Studera kan man göra senare så det var bara att packa iordning en väska med det nödvändigaste och sova ut med tolv timmar innan resan startar. Går upp vid 7:30 på lördagsmorgonen och går till Starbucks i ca 1 timme för frukost. Återvänder till Campus vid 9 för att vänta på de andra vid den avtalde tiden 9:30. De andra består av norrmannen Lars, norskan Jannike och tyskorna Katharina, Eva, Bianca, Rebecka och Andrea (osäker på allas stavning). Otroligt nog dyker en av tjejerna upp vid 9:15 och börjar föreläsa om när man igentligen skall komma till en avtalad tid (gammla vanor sitter djupt). Vad hon gjorde där? Tysk effektivitet med att skaffa kaffe och frukost till alla på en gång.
Efter det var gjort så väntar vi in de andra som kommer en efter en. Klockan blir 10 och vi väntar fortfarande. Tydligen hade nästan alla tjejerna festat kvällen innan, och kvällen innan det och innan det så en av dem hade försovit sig. Under tiden så förundras jag över allas väskor. Det är 2 dagar, 1 natt, men likväl kommer grannarna från Norge med stora backpacks. Samtidigt förundras alla över att jag har allt i en liten dataväska (förutom att det var praktiskt så har jag ingen ryggsäck för tillfället så det fick duga). Majoriteten bestämmer sig för att börja ta sig mot biluthyrningen medan en stannar för att hämta upp den som försov sig så det bär av mot Crystal City (efter lite omvägar för vissa).
Vi anländer efter en färd med metron och tjejerna planerade att åka i två bilar, men väl där föreslog dem att vi skulle ta en 8 sittsig SUV för hela gänget. Vi nappar direkt och ser när den stora, mörklila bilen kommer fram.Under tiden hade de två eftersläntrarna kommit fram så det var bara stuva in oss i bilen och det bar iväg. Jannike var föraren och Katharina var förste navigatör (eller GPS som hon blev kallad). Klockan var nu 11. Efter 1 timmes körning kom vi fram till ett MacDonalds för lunch. Medan vi sitte där så börjar det regna (i förbifarten kan jag säga att det regnade hela bilresan fram till Philly). Kl 1 fortsätter vi ut på motorvägen. Hållandes humöret uppe med allt från musik till prat. Den enda allvarliga incidenten händer när vi upptäcker att vi är i fel fil på den gigantiska motorvägen och vår avfart kommer hastigt mot oss och vi korsar tre filer och ut på en avfartskurva då vi åker lite off-road pga regnet som nu porlar ner. Annars är hel resan utan incidenter.
På radion spels allt möjligt från massproducerad amerikkansk skräppop till riktigt bra musik som Are You Gonna Go My Way (Lemmy Kravitz), Let It Be (The Beatles) till Can't Get Enough (Bad Company). Färden gick mot Lancaster och från där vidare mot Amish Country där vi fick en kort guidad tur i ett museum liknande område. Avundas dem inte. Klockan är nu runt 6 pm så vi fortsätter mot Philly efter ett antal felkörningar orsakade av GPS:en så anländer vi tillslut till Philly som ser ut att vara överbefolkat med bilar för dagen. När vi äntligen hittar en parkering och försöker hitta någonstans att sova så får vi reda på att att The World Series i baseball är samma dag i Philly och att på söndagen startar ett konvent av något slag. Kontentan av detta är att allt är bokat. Under vår middag diskuterar vi våra alternativ för kvällen där vi lägger fram tre förslag:
Förslag 1: Vi åker ut ur Philly till ett av de otaliga motellen vi sett på vägen hit och festar i all bekvämlighet. Problemet är att de är för långt borta och de andra som kan närmare har vi ingen anning om hur vi ska ta oss dit.
Förslag 2: Vi gör sightseeingen under ett par timmar och beger oss tillbaka till Washington igen. Inga större problem.
Förslag 3: Vi sover i bilen. Problem? Vi är 8 personer i en stor, men inte så stor bil och om inte chaffören för morgondagen inte får sova tillräckligt mycket kommer hon inte klara att gå hela dagen i Philly och sedan köra hem.
Vi beslutade oss efter en stund för förslag 2. Detta efter uppmuntran från Lyckokakona vi fick i resturangen. Så vi speedar genom Philadelphia för att stötta på en svensexa, se frihetsklockan, rådhuset (med en skylt där det står New Sweden, that's right, delar av Philly var från början en svensk koloni) och South Street (allt enligt vår guidebok). Efter det beger vi oss hem innan spelet slutar för att sedan orsaka traffikstockning. Väldigt vackert att åka ut ur Philly med alla ljusen runt en och så.
Vi anländer efter en tröttsam resa med lite bra musik och samtal som håller oss vakna de 2 1/2 timmar det tar. klockan är 4-5 på morgonen (med vintertid 3-4) så jag vill bara gå och lägga mig. Efter att borstat tänderna hör jag hur någon försöker öppna en dörr lite våldsamt. Tittar ut i korridoren och får vibbarna att någons lås har gått sönder igen, men att jag är för trött för att bry mig (själviskt och osympatsikt, men jag var trött). Mefd mig var Lars som faktiskt gick fram till dörren och pratade med vem det än var där bakom. Efter en stunds skuldkänslor går jag tillbaka och tydligen var det Melissas dörr så jag går fram och pratar på svenska med henne. Handtaget hade lossnat från utsidan så jag får gå ner och ringa till de som har hand omlåsen i receptionen för att sedan gå tillbaka och då har någo annan dykt upp och öppnat dörren och sedan tejpat igen låset som temporär lösning (får höra dagen efter att det konstigaste med hela grejen för Melissa var att jag var uppe så sent/tidigt på kvällen/morgonen). Går sedan till sängs och somnar som ett litet barn.
Vaknar upp 10:30 (vintertid) och gör mig i ordning för en god brunch vid 11:30. Hittar ett par av de andra resenärerna för gårdagen och bestämmer att när vi ändå betalt för bilen för söndagen så gör vi enn resa till Baltimore. Vi beslutar oss för att träffas 13:30 och jag kommenterar att det är 2 timmar tills dess. Då får jag reda på att de #%&%¤&" amerikanerna inte byter till vintertid fören nästa vecka. Man blir ju så frustrerad med deras egenhet att inte för enn gång skull hålla sig till det stora väl accepterade europeiska måttet för tidsbyte. I alla fall så blir vi fyra från gårdagen och två nya, amerikaner dessutom. Denna gång har vi faktiskt en GPS (en riktig en dessutom) och vi beger oss iväg. Dagens bästa låt på radion är Black Sabbath's Iron Man och Red Hot Chillie Peppars Californication.
Anländer till Baltimore hamn och besöker National Akvariet som påminner mycket om Culturum i Göteborg. Väldigt intressant, men vi sprang igenom endast en avdelning under 1 1/2 timme för två av tjejerna från gårdagen gjorde en sigtseeing tur istället så vi delade oss. Väldigt vackert och intressant även om det var synd om vissa fiskar med det lilla utrymmet de hade. Efter detta en snabb middag och sedan tillbaka hem för att lämna bilen. Vi lämnar den och tar metron tillbaka. Allt som allt gick helgen på $42 för resan (utan mat) vilket var värt spenderade pengar. När jag kommer tillbaka har Menja lämnat mig en lapp där det står att jag ska ringa honom. Tyvärr hade jag inte hans nummer så jag gör mig iordning för morgondagen. När han tillslut kommer så börjar han prata om att någon är upprörd över mig och har tänkt ge mig en snyting. Jag fattar ingenting så jag följer med honom upp till översta våningen där en fransyska i min klass bor. Tydligen skämtade han med mig vilket jag tänkte att det säkert var, men blev osäkrare med varje våning.
Tydligen ville hon bara ha hjälp med hennes tenta i en av frågorna så jag sa att jag kunde hjälpa henne imorgon (kl var ändå snart 11). Så hon frågar hur min helg hade varit och jag frågade henne och hon nämner att hon hade studerat för 2 uppgifter till på tisdag. 2? Tydligen hade jag glömt bort vår uppgift om Kongressen så nu känns det väldigt kul med två halvdagar att skriva om det och hur att lösa Georgien-krisen (som inte är så omöjlig då jag faktiskt har två idéer till det). Det kommer bli en lång vecka.
Efter det var gjort så väntar vi in de andra som kommer en efter en. Klockan blir 10 och vi väntar fortfarande. Tydligen hade nästan alla tjejerna festat kvällen innan, och kvällen innan det och innan det så en av dem hade försovit sig. Under tiden så förundras jag över allas väskor. Det är 2 dagar, 1 natt, men likväl kommer grannarna från Norge med stora backpacks. Samtidigt förundras alla över att jag har allt i en liten dataväska (förutom att det var praktiskt så har jag ingen ryggsäck för tillfället så det fick duga). Majoriteten bestämmer sig för att börja ta sig mot biluthyrningen medan en stannar för att hämta upp den som försov sig så det bär av mot Crystal City (efter lite omvägar för vissa).
Vi anländer efter en färd med metron och tjejerna planerade att åka i två bilar, men väl där föreslog dem att vi skulle ta en 8 sittsig SUV för hela gänget. Vi nappar direkt och ser när den stora, mörklila bilen kommer fram.Under tiden hade de två eftersläntrarna kommit fram så det var bara stuva in oss i bilen och det bar iväg. Jannike var föraren och Katharina var förste navigatör (eller GPS som hon blev kallad). Klockan var nu 11. Efter 1 timmes körning kom vi fram till ett MacDonalds för lunch. Medan vi sitte där så börjar det regna (i förbifarten kan jag säga att det regnade hela bilresan fram till Philly). Kl 1 fortsätter vi ut på motorvägen. Hållandes humöret uppe med allt från musik till prat. Den enda allvarliga incidenten händer när vi upptäcker att vi är i fel fil på den gigantiska motorvägen och vår avfart kommer hastigt mot oss och vi korsar tre filer och ut på en avfartskurva då vi åker lite off-road pga regnet som nu porlar ner. Annars är hel resan utan incidenter.
På radion spels allt möjligt från massproducerad amerikkansk skräppop till riktigt bra musik som Are You Gonna Go My Way (Lemmy Kravitz), Let It Be (The Beatles) till Can't Get Enough (Bad Company). Färden gick mot Lancaster och från där vidare mot Amish Country där vi fick en kort guidad tur i ett museum liknande område. Avundas dem inte. Klockan är nu runt 6 pm så vi fortsätter mot Philly efter ett antal felkörningar orsakade av GPS:en så anländer vi tillslut till Philly som ser ut att vara överbefolkat med bilar för dagen. När vi äntligen hittar en parkering och försöker hitta någonstans att sova så får vi reda på att att The World Series i baseball är samma dag i Philly och att på söndagen startar ett konvent av något slag. Kontentan av detta är att allt är bokat. Under vår middag diskuterar vi våra alternativ för kvällen där vi lägger fram tre förslag:
Förslag 1: Vi åker ut ur Philly till ett av de otaliga motellen vi sett på vägen hit och festar i all bekvämlighet. Problemet är att de är för långt borta och de andra som kan närmare har vi ingen anning om hur vi ska ta oss dit.
Förslag 2: Vi gör sightseeingen under ett par timmar och beger oss tillbaka till Washington igen. Inga större problem.
Förslag 3: Vi sover i bilen. Problem? Vi är 8 personer i en stor, men inte så stor bil och om inte chaffören för morgondagen inte får sova tillräckligt mycket kommer hon inte klara att gå hela dagen i Philly och sedan köra hem.
Vi beslutade oss efter en stund för förslag 2. Detta efter uppmuntran från Lyckokakona vi fick i resturangen. Så vi speedar genom Philadelphia för att stötta på en svensexa, se frihetsklockan, rådhuset (med en skylt där det står New Sweden, that's right, delar av Philly var från början en svensk koloni) och South Street (allt enligt vår guidebok). Efter det beger vi oss hem innan spelet slutar för att sedan orsaka traffikstockning. Väldigt vackert att åka ut ur Philly med alla ljusen runt en och så.
Vi anländer efter en tröttsam resa med lite bra musik och samtal som håller oss vakna de 2 1/2 timmar det tar. klockan är 4-5 på morgonen (med vintertid 3-4) så jag vill bara gå och lägga mig. Efter att borstat tänderna hör jag hur någon försöker öppna en dörr lite våldsamt. Tittar ut i korridoren och får vibbarna att någons lås har gått sönder igen, men att jag är för trött för att bry mig (själviskt och osympatsikt, men jag var trött). Mefd mig var Lars som faktiskt gick fram till dörren och pratade med vem det än var där bakom. Efter en stunds skuldkänslor går jag tillbaka och tydligen var det Melissas dörr så jag går fram och pratar på svenska med henne. Handtaget hade lossnat från utsidan så jag får gå ner och ringa till de som har hand omlåsen i receptionen för att sedan gå tillbaka och då har någo annan dykt upp och öppnat dörren och sedan tejpat igen låset som temporär lösning (får höra dagen efter att det konstigaste med hela grejen för Melissa var att jag var uppe så sent/tidigt på kvällen/morgonen). Går sedan till sängs och somnar som ett litet barn.
Vaknar upp 10:30 (vintertid) och gör mig i ordning för en god brunch vid 11:30. Hittar ett par av de andra resenärerna för gårdagen och bestämmer att när vi ändå betalt för bilen för söndagen så gör vi enn resa till Baltimore. Vi beslutar oss för att träffas 13:30 och jag kommenterar att det är 2 timmar tills dess. Då får jag reda på att de #%&%¤&" amerikanerna inte byter till vintertid fören nästa vecka. Man blir ju så frustrerad med deras egenhet att inte för enn gång skull hålla sig till det stora väl accepterade europeiska måttet för tidsbyte. I alla fall så blir vi fyra från gårdagen och två nya, amerikaner dessutom. Denna gång har vi faktiskt en GPS (en riktig en dessutom) och vi beger oss iväg. Dagens bästa låt på radion är Black Sabbath's Iron Man och Red Hot Chillie Peppars Californication.
Anländer till Baltimore hamn och besöker National Akvariet som påminner mycket om Culturum i Göteborg. Väldigt intressant, men vi sprang igenom endast en avdelning under 1 1/2 timme för två av tjejerna från gårdagen gjorde en sigtseeing tur istället så vi delade oss. Väldigt vackert och intressant även om det var synd om vissa fiskar med det lilla utrymmet de hade. Efter detta en snabb middag och sedan tillbaka hem för att lämna bilen. Vi lämnar den och tar metron tillbaka. Allt som allt gick helgen på $42 för resan (utan mat) vilket var värt spenderade pengar. När jag kommer tillbaka har Menja lämnat mig en lapp där det står att jag ska ringa honom. Tyvärr hade jag inte hans nummer så jag gör mig iordning för morgondagen. När han tillslut kommer så börjar han prata om att någon är upprörd över mig och har tänkt ge mig en snyting. Jag fattar ingenting så jag följer med honom upp till översta våningen där en fransyska i min klass bor. Tydligen skämtade han med mig vilket jag tänkte att det säkert var, men blev osäkrare med varje våning.
Tydligen ville hon bara ha hjälp med hennes tenta i en av frågorna så jag sa att jag kunde hjälpa henne imorgon (kl var ändå snart 11). Så hon frågar hur min helg hade varit och jag frågade henne och hon nämner att hon hade studerat för 2 uppgifter till på tisdag. 2? Tydligen hade jag glömt bort vår uppgift om Kongressen så nu känns det väldigt kul med två halvdagar att skriva om det och hur att lösa Georgien-krisen (som inte är så omöjlig då jag faktiskt har två idéer till det). Det kommer bli en lång vecka.
fredag 24 oktober 2008
From Russia with Love
Vad kan man säga. Hela veckan fokuserade på Ryssland-Europa-USA. Torsdagen var besök på franska ambassaden. Jag börjar uppskatta fransmännen mer och mer. De låter så mycket förståndigare än danskarna. Framför allt är ambassaden så trevligare än den amerikanska. Det är liksom bara gå rakt in. Inga 2 timmars köer för att ens försöka komma in, utan det är bara öppna grinden och gå in. Efter det är det en föreläsare i ett av kongress biblioteken vid Capital. Man får väldiga sympatier för ryssarna.
Fredagens stora händelse var på Starbucks, igen. Först hade de slut på min vanliga frukost och kaffet smakade definitivt inte lika bra idag, men de växlade för mycket så jag tjänade 2 dollar (det går så långt att en av mina klasskamrater tycker att jag blåser hela systemet på pengar och borde följa med henne när ho köper kaffe). Efter detta så går jag tillbaka till campus för att vänta en 15 in på de andra att dyka upp. Ser två av dem springa mot bussen så jag tänker att varför inte så jag går fram till busshållplatsen och precis då kommer bussen. 10 minuter senare så är vi vid ambassaden och 40 minuter för tidiga. Så vi går till en Starbucks.
När vi kommer tillbaka har de flesta andra dykt upp och vi vänta på att bli insläppta. Otrolig nog är det bara att g in utan kontroller eller någonting. Och detta är den ryska ambassaden. Så trevligare än den amerikanska och definitivt vackrare (är det något med inte fullt så demokratiska stater så är det att de har ofta snygga fasader utåt). Efter detta bombastiska propagerande så beger vi oss till en fd. tysk finansminister från SPD som pratar om att inkludera ryssarna i Europa. Säger bara att man blivit allt mer pro-Ryssland, speciellt som många föreläsare beskriver ledaren för den andra sidan som inte den smartaste personen i världen.
Det roliga är att nu ska vi lösa Georgien krisen till nästa vecka. De skal väl inte vara något problem om inget oförutsett dyker upp.
Fredagens stora händelse var på Starbucks, igen. Först hade de slut på min vanliga frukost och kaffet smakade definitivt inte lika bra idag, men de växlade för mycket så jag tjänade 2 dollar (det går så långt att en av mina klasskamrater tycker att jag blåser hela systemet på pengar och borde följa med henne när ho köper kaffe). Efter detta så går jag tillbaka till campus för att vänta en 15 in på de andra att dyka upp. Ser två av dem springa mot bussen så jag tänker att varför inte så jag går fram till busshållplatsen och precis då kommer bussen. 10 minuter senare så är vi vid ambassaden och 40 minuter för tidiga. Så vi går till en Starbucks.
När vi kommer tillbaka har de flesta andra dykt upp och vi vänta på att bli insläppta. Otrolig nog är det bara att g in utan kontroller eller någonting. Och detta är den ryska ambassaden. Så trevligare än den amerikanska och definitivt vackrare (är det något med inte fullt så demokratiska stater så är det att de har ofta snygga fasader utåt). Efter detta bombastiska propagerande så beger vi oss till en fd. tysk finansminister från SPD som pratar om att inkludera ryssarna i Europa. Säger bara att man blivit allt mer pro-Ryssland, speciellt som många föreläsare beskriver ledaren för den andra sidan som inte den smartaste personen i världen.
Det roliga är att nu ska vi lösa Georgien krisen till nästa vecka. De skal väl inte vara något problem om inget oförutsett dyker upp.
onsdag 22 oktober 2008
Oh, vilken härlig da´
Tisdagen var inget speciellt...förutom det att när jag köpte lunch så var det tredje gången i mitt liv som jag skaffad nåt kinesiskt. Och gud, den portionen var inte liten. Det räckte till lunch och middag och lite till som jag faktiskt var tvungen och slänga för jag hade ingen stans att förvara det och dessutom var det goda redan borta. Känner att jag behöver finna några andra i korridoren och går till samlingsrummet. Där sitter jag och pratar två timmar och sedan lir det film i TARC:en, Super Troopars. Den amerikanska varianten av Cops som de sa i svenska medier. Faktiskt ganska kul. Efter detta är klockan runt 2 pm. Där rök ju min sovrutin.
Vaknar upp till det som ska bli en underbar dag. Beger mig till Starbucks för en kopp kaffe och frukost. Dagen innan hade de glömt bort min order så idag var det gratis. Väldigt skönt nu när dollarn helt sonikt klättrar mot 8 kr strecket. Dessutom tar de så lång tid med min mocca att de ger mig en större (nackdelen var att den var decaf, men gratis är gott).
Sedan är det dags för den första gästföreläsaren. En väldigt roig person som talar om Ryssland och Sovjetunionen. Väldigt kul och intressant att lyssna på. Sedan är det praktikmöte med klassen. Alla verkar trivas och så. Efter detta kommer det. Examen är rättad. Genast sjunkar allas hjärtan ner till fotknölarna. Det blir värre. Professorn skriver upp den högsta poängen: 92, någonting av 100. Sedan skriver han 2 A och 7 B av en klass på 25. Jag ber till högre makter. Sedan står han och pratar i en evighet. Alla sitter spända. Och så blandar han högen.
Roulletten har börjat. Namn efter namn dras ur högen och jag väntar spänt. 8 kvar, 7,6 och sedan är det min tur. Tänker tillbaka på en heldags studerande och sedan två halvdagars studerande och känner dödens käftar komma närmare. Stupstocken bakom hörnet. Någon skämtar om att om man får ett handslag så klarade man sig. Jag fick inget handslag. Går rakryggad mot dörren, öppnar och går ut. Hälften av klassen står där och läser igenom sina betyg. Tittar ner, öppnar och tappar hakan. Går förstummad ut i solen. 82,65. Jag tror det knappt.
Solen är så varm efter det. Vinden är varm och lövens höstfärger rör sig sakta i takt och en stor tyngd har lyfts från mitt hjärta. Går till main campus för att se nästa gästföreläsare. Missar bussen, men vem bryr sig, allt är så underbart. Går vidare och får skjuts av professorn som åker förbi i hans bil. Väl vid main campus väntar vi sedan in Bob Woodward. För er som inte vet vem det är så var han en av de två som avslöjade Watergate skandalen under Richard Nixon. Även han var en rolig och intressant föreläsare, men jag vet inte om det beror på mitt dilyriska tillstånd. Får skjuts tillbaka och kan sedan slappna av. Den här kursen känns inte så omöjlig längre.
Vaknar upp till det som ska bli en underbar dag. Beger mig till Starbucks för en kopp kaffe och frukost. Dagen innan hade de glömt bort min order så idag var det gratis. Väldigt skönt nu när dollarn helt sonikt klättrar mot 8 kr strecket. Dessutom tar de så lång tid med min mocca att de ger mig en större (nackdelen var att den var decaf, men gratis är gott).
Sedan är det dags för den första gästföreläsaren. En väldigt roig person som talar om Ryssland och Sovjetunionen. Väldigt kul och intressant att lyssna på. Sedan är det praktikmöte med klassen. Alla verkar trivas och så. Efter detta kommer det. Examen är rättad. Genast sjunkar allas hjärtan ner till fotknölarna. Det blir värre. Professorn skriver upp den högsta poängen: 92, någonting av 100. Sedan skriver han 2 A och 7 B av en klass på 25. Jag ber till högre makter. Sedan står han och pratar i en evighet. Alla sitter spända. Och så blandar han högen.
Roulletten har börjat. Namn efter namn dras ur högen och jag väntar spänt. 8 kvar, 7,6 och sedan är det min tur. Tänker tillbaka på en heldags studerande och sedan två halvdagars studerande och känner dödens käftar komma närmare. Stupstocken bakom hörnet. Någon skämtar om att om man får ett handslag så klarade man sig. Jag fick inget handslag. Går rakryggad mot dörren, öppnar och går ut. Hälften av klassen står där och läser igenom sina betyg. Tittar ner, öppnar och tappar hakan. Går förstummad ut i solen. 82,65. Jag tror det knappt.
Solen är så varm efter det. Vinden är varm och lövens höstfärger rör sig sakta i takt och en stor tyngd har lyfts från mitt hjärta. Går till main campus för att se nästa gästföreläsare. Missar bussen, men vem bryr sig, allt är så underbart. Går vidare och får skjuts av professorn som åker förbi i hans bil. Väl vid main campus väntar vi sedan in Bob Woodward. För er som inte vet vem det är så var han en av de två som avslöjade Watergate skandalen under Richard Nixon. Även han var en rolig och intressant föreläsare, men jag vet inte om det beror på mitt dilyriska tillstånd. Får skjuts tillbaka och kan sedan slappna av. Den här kursen känns inte så omöjlig längre.
måndag 20 oktober 2008
Demon Alcohol
Söndagen var en sådan dag som jag tänkte studera på, men det var roligare att gå på bio och se W.: filmen om George W. Bush. En tragikomisk upplevelse som fick mig faktiskt att tycka synd om honom. Mest för att det kändes som om hans rådgivare lurade i honom att det var han som hade kontroll medan de var som höll i strängarna. Man tycker fatiskt synd om honom.
Måndag morgon och det är dags att gå till praktiken. Klär mig om vanligt och beger mig utanför dörrarna och kylan slår in i mig ikt nålar. Ur min mun strömmar en vit dimma ut sig och försämrar synen. När blev det så förbannat kalt? Helgen var ju någorlunda skön och så kommer det här. Springer ner till Starbucks och sitter där med mitt kafe och känner dess pulserande värme sprida sig ut med kroppen och väcka upp de stela lederna.
Sedan fortsätter en vanlig arbetsdag och jag känner nu at jag gör vissa framsteg i mitt arbete. Alla är trevliga och så. End incidenten var när en av de andra praktikanerna beättade att hon hade varit på en konsert med nån Lykke Li och jag undrar vem det är. Hon säger att Li kom rån något Europeiskt land och jag kan inte hjälpa att det säkert var Sverige utan att ha hört talas om artisten. Och visst var det Sverige så jag får sitta och skämas för att jag inte vet vilka de svenska artisterna är.
Efter arbetet så tar det en evighet på metron när den åker 5 meter oh sedan stannar en stund, 5 meter till osv. Kommer äntligen fram, byter om och går på lunch. Träffar några ndra som åkte på en resa under tredagars helgen och pratade med dem. Träffar Sofie (svenskan) och av någon anledning börjar vi prata om Starbucks och då går det upp för:
Det finns inga Starbucks i Sverige.
Världen rämnar. Hur ska jag klara mig utan min Café Mocha med vispgrädde för att väcka mig på morgonen och dessutom stilla mitt nyodlade kffeberoende? Till och med Ryssland har Starbucks. Ryssland och inte Sverige. Detta gäller ocså Rumänien. Hur i hela världen kan Rumänine få en Starbuck innan Sverige. Kan någon förklara för mig hur det hela går ihop. Sverige, Norge och Finland (som delar avsaknaden av Starbucks) är de största kaffedricklande nationerna i världen och vi har inga Starbucks. Är det Löfbergslila kartellen i Karlstad som motar bort alla försök till etablering eller är det ren okunskap i Starbucks huvudkontor? Närmsta Starbuck finns i Danmark. Danmark? Det är som att välja mellan pest eller kolera. Antingen inget Starbucks eller så flyttar man till Danmark. Man får då klara sig utan Starbucks.
Måndag morgon och det är dags att gå till praktiken. Klär mig om vanligt och beger mig utanför dörrarna och kylan slår in i mig ikt nålar. Ur min mun strömmar en vit dimma ut sig och försämrar synen. När blev det så förbannat kalt? Helgen var ju någorlunda skön och så kommer det här. Springer ner till Starbucks och sitter där med mitt kafe och känner dess pulserande värme sprida sig ut med kroppen och väcka upp de stela lederna.
Sedan fortsätter en vanlig arbetsdag och jag känner nu at jag gör vissa framsteg i mitt arbete. Alla är trevliga och så. End incidenten var när en av de andra praktikanerna beättade att hon hade varit på en konsert med nån Lykke Li och jag undrar vem det är. Hon säger att Li kom rån något Europeiskt land och jag kan inte hjälpa att det säkert var Sverige utan att ha hört talas om artisten. Och visst var det Sverige så jag får sitta och skämas för att jag inte vet vilka de svenska artisterna är.
Efter arbetet så tar det en evighet på metron när den åker 5 meter oh sedan stannar en stund, 5 meter till osv. Kommer äntligen fram, byter om och går på lunch. Träffar några ndra som åkte på en resa under tredagars helgen och pratade med dem. Träffar Sofie (svenskan) och av någon anledning börjar vi prata om Starbucks och då går det upp för:
Det finns inga Starbucks i Sverige.
Världen rämnar. Hur ska jag klara mig utan min Café Mocha med vispgrädde för att väcka mig på morgonen och dessutom stilla mitt nyodlade kffeberoende? Till och med Ryssland har Starbucks. Ryssland och inte Sverige. Detta gäller ocså Rumänien. Hur i hela världen kan Rumänine få en Starbuck innan Sverige. Kan någon förklara för mig hur det hela går ihop. Sverige, Norge och Finland (som delar avsaknaden av Starbucks) är de största kaffedricklande nationerna i världen och vi har inga Starbucks. Är det Löfbergslila kartellen i Karlstad som motar bort alla försök till etablering eller är det ren okunskap i Starbucks huvudkontor? Närmsta Starbuck finns i Danmark. Danmark? Det är som att välja mellan pest eller kolera. Antingen inget Starbucks eller så flyttar man till Danmark. Man får då klara sig utan Starbucks.
lördag 18 oktober 2008
Master of Insanity
Och jag som trodde den här helgen skulle bli tråkig. Alla roliga personer är ute på olika resor och sånt medan jag tänker att jag ska fixa lite skolarbete när jag ändå har tre dagar på mig. Glöm det. Fredag kväll och efter en dag då jag inte lyckats med något förutom att sitta fastklistrad framför dataskärmen så sitter jag och någr andra och tittar på Saturday Night Live och The Daily Show.
Under detta så beklagar en av dem sig för att han är chokladsugen och vill ha sitt godis från sitt rum, men hans rumskamrat är där med sin flickvän (låter det här bekant?) så han vill inte gå och störa. Då ringer någons telefon och tydligen hade låset på dörren gått sönder för de kunde inte låsa upp. Asgarvande så går alla dit och försöker med olika medel öppna dörren. Samtidigt springer massa studenter ut och in från dörren bredvid (vår RA var borta så jag tror det var en "roligare" fest). Vi har inget val än att tillkala säkerhetsvakten och alla andra som har nåt att säga till om. Mitt under detta undrar n person varför man ens låser dörren (självklart kom hon på varför precis när hon slutförde meningen), alla andra gapskrattade och sa att det vill du inte veta (seriöst, man vill inte veta). Efter mycket om och men så lyckas vi skyffla under en hemagjord skruvmejsel så att de kan skruva isär låset (allt detta tog drygt 1 timme). Efter detta var det bara att gå och lägga sig.
Ps: Han som gnällde om chokladen fick tag i den innan de inlåsta fann deras enda föda i rummet
Sover till 10. Sätter mig vid datorn och efter det tänkte jag åtnjuta en god frukost. Glöm det.Jag stötter på Lars som först skulle till Förintelsemuset, men sedan dyker tysken Andy upp och säger att han ska till ett reublikanskt möte där McCain ska tala. Andy försinner och efter lång tid beslutande hos Lars bestämmer han sig för att gå dit istället och ganska snabbt övertalar han mig också. Ingen frukost. Efter 1 1/2 timmes åkande med metro och taxi så anländer vi. Kön är enorm.
Lyckigtvis så stötter vi på andra tyskar från AU som vi känner som berättar att Andy redan står långt fram i kön, så givetvis så skippar vi praktiskt taget hela kön. Sedan lyckas vi tränga oss fram genom större delen av hoppen och hamnar i en väldigt bra position. Lyckligtvis är amerikanerna ganska korta medan jag framstår som en jätte bland dem (hehehe). Inte lika hätsk stämning som andra möten man läst om, men det är så oeuropeiskt (osvenskt är det alltid) med ropen som USA och så vidare som inte har dess like någonstans i Europa (tror jag, rätta mig gärna om jag har fel). Efter 1 timmes väntan dyker han äntligen upp och pratar om samma saker som i debatten (emotsagd förstås, hade jag nämnt nåt hade jag säkert lynchats).
Efter detta går han bredvid stängslet för publiken och skakar hand så man får ganska bra närbilder och så skakar jag hans hand. Inget vidare handslag och handen är definitivt en gammal mans hand, men jag skakade hans hand (nästan så man vill att han blir president så man kan säga att man skakat presidentens hand). Vi samlas sedan för att bestämma vart vi ska ta vägen och då dyker en mamma upp och pratar om hur hon tycker att det är kul att se såunga ansikten här då hennes barn är isolerade som republikaner. Vi ler alla artigt, men vet inerst inne att vi är närmare demokraterna och är bara där för att se McCain. Lars, Andy och jag tar en taxi/metron tillbaka till Campus (Andy tappade vi bort i Chinatown) och sedan direkt till cafeterian (klockan var efter 6 och jag hade inte ättit sedan 9 dagen innan). Där tänkte vi äta huset rent på mat, men det kom av sig. Maten var inget vidare och dressingen till salladen var idag bortbytt. Kommer säkert betala för detta imorgon.
Under detta så beklagar en av dem sig för att han är chokladsugen och vill ha sitt godis från sitt rum, men hans rumskamrat är där med sin flickvän (låter det här bekant?) så han vill inte gå och störa. Då ringer någons telefon och tydligen hade låset på dörren gått sönder för de kunde inte låsa upp. Asgarvande så går alla dit och försöker med olika medel öppna dörren. Samtidigt springer massa studenter ut och in från dörren bredvid (vår RA var borta så jag tror det var en "roligare" fest). Vi har inget val än att tillkala säkerhetsvakten och alla andra som har nåt att säga till om. Mitt under detta undrar n person varför man ens låser dörren (självklart kom hon på varför precis när hon slutförde meningen), alla andra gapskrattade och sa att det vill du inte veta (seriöst, man vill inte veta). Efter mycket om och men så lyckas vi skyffla under en hemagjord skruvmejsel så att de kan skruva isär låset (allt detta tog drygt 1 timme). Efter detta var det bara att gå och lägga sig.
Ps: Han som gnällde om chokladen fick tag i den innan de inlåsta fann deras enda föda i rummet
Sover till 10. Sätter mig vid datorn och efter det tänkte jag åtnjuta en god frukost. Glöm det.Jag stötter på Lars som först skulle till Förintelsemuset, men sedan dyker tysken Andy upp och säger att han ska till ett reublikanskt möte där McCain ska tala. Andy försinner och efter lång tid beslutande hos Lars bestämmer han sig för att gå dit istället och ganska snabbt övertalar han mig också. Ingen frukost. Efter 1 1/2 timmes åkande med metro och taxi så anländer vi. Kön är enorm.
Lyckigtvis så stötter vi på andra tyskar från AU som vi känner som berättar att Andy redan står långt fram i kön, så givetvis så skippar vi praktiskt taget hela kön. Sedan lyckas vi tränga oss fram genom större delen av hoppen och hamnar i en väldigt bra position. Lyckligtvis är amerikanerna ganska korta medan jag framstår som en jätte bland dem (hehehe). Inte lika hätsk stämning som andra möten man läst om, men det är så oeuropeiskt (osvenskt är det alltid) med ropen som USA och så vidare som inte har dess like någonstans i Europa (tror jag, rätta mig gärna om jag har fel). Efter 1 timmes väntan dyker han äntligen upp och pratar om samma saker som i debatten (emotsagd förstås, hade jag nämnt nåt hade jag säkert lynchats).
Efter detta går han bredvid stängslet för publiken och skakar hand så man får ganska bra närbilder och så skakar jag hans hand. Inget vidare handslag och handen är definitivt en gammal mans hand, men jag skakade hans hand (nästan så man vill att han blir president så man kan säga att man skakat presidentens hand). Vi samlas sedan för att bestämma vart vi ska ta vägen och då dyker en mamma upp och pratar om hur hon tycker att det är kul att se såunga ansikten här då hennes barn är isolerade som republikaner. Vi ler alla artigt, men vet inerst inne att vi är närmare demokraterna och är bara där för att se McCain. Lars, Andy och jag tar en taxi/metron tillbaka till Campus (Andy tappade vi bort i Chinatown) och sedan direkt till cafeterian (klockan var efter 6 och jag hade inte ättit sedan 9 dagen innan). Där tänkte vi äta huset rent på mat, men det kom av sig. Maten var inget vidare och dressingen till salladen var idag bortbytt. Kommer säkert betala för detta imorgon.
onsdag 15 oktober 2008
On Her Majesty's Secret Service
Idag var det dags att besöka ambassaden för de skandinaviska bröder och systrar eller ärkefienden Danmark. Upp tidigt för att ta bussen klockan 9. Jättekul. Kommer en halvtimme för tidigt med e flesta från klassen och väntar utanför ambassaden. Vänder mig om mot huset mittemot och vem ser jag stå i dörr öppningen (barfota ska tilläggas)? Jo, Hillary Clinton ståendes 10 meter från där vi står vinkades till några som just lämnat huset. Klassen är förbluffad och bara stirrar. Oturligt nog försvinner hon tillbaka in i huset innan någon har tid att ta ett foto. Förbannad över att jag inte frågade om ett foto.
Efter denna politiska stjärnglans kommer vi in i ambassaden (så mycket bättre än den amerikanska. Inga vakter, inga metalldetektorer. Se hur bra det är att lita på folk.). Sedan dyker ambassadören upp och börjar prata och gud vilket mindrevärdeskomplex danskarna verkar ha. Hela tiden att de har så bra kommunikation med USA, de amerikanska presidenterna har alla besökt Danmark en gång, inte som Norge och Sverige. Danmark har en armé rustad för moderna utmaningar ute i världen, inte som Finland och Sverige som bara tänker på sina gränser. Det hela blev ju mycket intressantare nu, men jag satt hela tiden med ett stort leende på läpparna och försökte tänka ut några riktiga tankenötter för ambassadören (professorn uppfattade det hela och påpekade det efteråt). De runt omkring mig såg på mig varenda gång Sverige nämndes och väntade på en reaktion och vissa även manade på mig. Så går det när ett land blir frånryckt större delen av sitt land av svenska armén och sedan överkört av tyskarna (danskar får ursäkta, det är satir).
Efter detta lilla lands försök att hävda sig i stormaktspolitiken som de lämnade under 1600-talet så var det tänkt att återvände till Campus för att titta på någa mänskliga rättigheter förespråkare. Så vi bestämmer oss för bussen. Klockan är ca 11:30 och det börjar 11:50. Så vi väntar, och väntar, och väntar. När klockan blr 12 och större delen av klassen börjar förespråka en gemensam bojkott av evenemanget så dyker bussen äntligen upp. Här skulle jag vilja gen en slänga åt de gemensamma transportmedlen som borde införa liknade system som i Karlstad (älskar GPS-systemet). Så när vi äntligen kommer fram så upptäcker vi att alla platserna är slut, all fri mat nästan uppäten och den fria drycken nästintill upplöst i värmen som alstras i rummet. Lyckligtvis finns det 5 Coca-cola kvar så jag lyckas få tag i en och sedan kalasar jag på torra brödbitar av vad som var tänkt likna tacos.
Värmen och det faktum att föreläsarna inte pratade om något intressant som man kan härleda till (missar man 20 minuter s tappade man tydligen hela sammanhanget) gjorde att man höll på att somna. Kände igen många i stolarna. Den andra foreign policy gruppen och så några ekonomiklasser. Klockan blir 13:30 och en av mina klasskamrater börjar prata med professorn om att det är dags att bege sig till bussen för att hinna till den brittiska ambassaden. Så vi beger oss iväg, då stöter jag på en sydkoreanska som säger "Hej Niklas" och försvinner i mängden. Ingen aning vem det var. Tur nog har man snabba reflexer och svarar med ett igenkännande leende och en nick som hon uppfattar. Jag får känslan att jag träffat henne förrut och gjort samma sak utan att minnas hennes namn. Väldigt pinsamt och det känns inte som det går att gå fram och fråga henne vem hon är eftersom hon tydligen vet vem jag är. Speciellt inte när jag inte ens känner igen hennes ansikte.
I alla fall så tar vi bussen tillbaka till till ambassadör gatan och då inser professorn att vi är 45 minuter för tidiga. Där har ni någon som alltid är tidig (vi skojade även om det när vi gick till den danska ambassaden och han redan var där, likt ett monument så sitter han alltid framför stället vi sa till). Så vi har inget annat val än att vänta 45 minuter innan vi ens kan gå in. Väl inne (britterna har samma problem som amerikanerna fast inte lika hårdhänta som dem) så är det dags att möta Mr. Bond. Ian Bond det vill säga. Efter detta möte är det åter dags att vänta på bussen. Seriöst, efter det här känns det inga problem att vänta på Gnesta bussarna i Vagnhärad som går tre gånger per dag åt båda hållen.
Campus. WASSA möte tror jag, men de bestämde sig för att byta sammanträdesrum så jag satt och njöt av min middag istället (det var i alla fall trevligt sällskap). Återvänder senare för att ordna för den tredje och sista debatten. Kommer 5 minuter sent och allting är redan klart så jag ber bara om ursäkt. Sätter mig ner och småpratar med de andra en stund och då dyker en av skoladministratörerna upp och utbrister att jag alltid är på plats och hur bra det är. Livet passerar revy eftersom jag inser att det är det enda jag gör. Är på plats när någon säger till mig att vara på ett ställe vid en given tidpunkt. Hedervärt som det är, men man förändrar ingeting genom att ständigt ta order.
Efter denna politiska stjärnglans kommer vi in i ambassaden (så mycket bättre än den amerikanska. Inga vakter, inga metalldetektorer. Se hur bra det är att lita på folk.). Sedan dyker ambassadören upp och börjar prata och gud vilket mindrevärdeskomplex danskarna verkar ha. Hela tiden att de har så bra kommunikation med USA, de amerikanska presidenterna har alla besökt Danmark en gång, inte som Norge och Sverige. Danmark har en armé rustad för moderna utmaningar ute i världen, inte som Finland och Sverige som bara tänker på sina gränser. Det hela blev ju mycket intressantare nu, men jag satt hela tiden med ett stort leende på läpparna och försökte tänka ut några riktiga tankenötter för ambassadören (professorn uppfattade det hela och påpekade det efteråt). De runt omkring mig såg på mig varenda gång Sverige nämndes och väntade på en reaktion och vissa även manade på mig. Så går det när ett land blir frånryckt större delen av sitt land av svenska armén och sedan överkört av tyskarna (danskar får ursäkta, det är satir).
Efter detta lilla lands försök att hävda sig i stormaktspolitiken som de lämnade under 1600-talet så var det tänkt att återvände till Campus för att titta på någa mänskliga rättigheter förespråkare. Så vi bestämmer oss för bussen. Klockan är ca 11:30 och det börjar 11:50. Så vi väntar, och väntar, och väntar. När klockan blr 12 och större delen av klassen börjar förespråka en gemensam bojkott av evenemanget så dyker bussen äntligen upp. Här skulle jag vilja gen en slänga åt de gemensamma transportmedlen som borde införa liknade system som i Karlstad (älskar GPS-systemet). Så när vi äntligen kommer fram så upptäcker vi att alla platserna är slut, all fri mat nästan uppäten och den fria drycken nästintill upplöst i värmen som alstras i rummet. Lyckligtvis finns det 5 Coca-cola kvar så jag lyckas få tag i en och sedan kalasar jag på torra brödbitar av vad som var tänkt likna tacos.
Värmen och det faktum att föreläsarna inte pratade om något intressant som man kan härleda till (missar man 20 minuter s tappade man tydligen hela sammanhanget) gjorde att man höll på att somna. Kände igen många i stolarna. Den andra foreign policy gruppen och så några ekonomiklasser. Klockan blir 13:30 och en av mina klasskamrater börjar prata med professorn om att det är dags att bege sig till bussen för att hinna till den brittiska ambassaden. Så vi beger oss iväg, då stöter jag på en sydkoreanska som säger "Hej Niklas" och försvinner i mängden. Ingen aning vem det var. Tur nog har man snabba reflexer och svarar med ett igenkännande leende och en nick som hon uppfattar. Jag får känslan att jag träffat henne förrut och gjort samma sak utan att minnas hennes namn. Väldigt pinsamt och det känns inte som det går att gå fram och fråga henne vem hon är eftersom hon tydligen vet vem jag är. Speciellt inte när jag inte ens känner igen hennes ansikte.
I alla fall så tar vi bussen tillbaka till till ambassadör gatan och då inser professorn att vi är 45 minuter för tidiga. Där har ni någon som alltid är tidig (vi skojade även om det när vi gick till den danska ambassaden och han redan var där, likt ett monument så sitter han alltid framför stället vi sa till). Så vi har inget annat val än att vänta 45 minuter innan vi ens kan gå in. Väl inne (britterna har samma problem som amerikanerna fast inte lika hårdhänta som dem) så är det dags att möta Mr. Bond. Ian Bond det vill säga. Efter detta möte är det åter dags att vänta på bussen. Seriöst, efter det här känns det inga problem att vänta på Gnesta bussarna i Vagnhärad som går tre gånger per dag åt båda hållen.
Campus. WASSA möte tror jag, men de bestämde sig för att byta sammanträdesrum så jag satt och njöt av min middag istället (det var i alla fall trevligt sällskap). Återvänder senare för att ordna för den tredje och sista debatten. Kommer 5 minuter sent och allting är redan klart så jag ber bara om ursäkt. Sätter mig ner och småpratar med de andra en stund och då dyker en av skoladministratörerna upp och utbrister att jag alltid är på plats och hur bra det är. Livet passerar revy eftersom jag inser att det är det enda jag gör. Är på plats när någon säger till mig att vara på ett ställe vid en given tidpunkt. Hedervärt som det är, men man förändrar ingeting genom att ständigt ta order.
måndag 13 oktober 2008
TV-Crimes
Colombus day. Intressant dag. Amerikanerna firar en tyrannisk italienare som bidrog till att utrota mängder av människor och slå flera kulturer till spillror. Spelar ingen roll, jag är ledig så jag är nöjd. Roligare blir det när jag tänker på alla som fortfarande måste gå till arbetet och de som har lektioner. Ännu en poäng är att å fredag är det fall break och då är jag ledig igen (medan de som har praktik måste jobba bwhahahahaha...jag älskar att vara elak).
Denna dag användes till att besöka ett center för deras inersta religösa fanatism. Dess helgedom tillägnat deras två största passioner under samma tak. Ett tempel byggt på girighet, blod och egoism. Pentagon City Mall. Det var shopping som gällde. Det var enormt. Fyra våningar med affärer, människor och jag vet inte vad. Det var så stort så jag behövde en karta för att hitta bland alla affärer. Sedan tog det en timme att gå runt bland alla affärer för att sedan bestämma sig vart man skulle handla.
Behövde kläder så jag gick in lite överallt för att se vad som fanns. Hamnade i en affär som hade väldigt snygga kostymer så jag stod där och beundrade i 5 sekunder. Med ett poff framträder en säljare och börjar prata om just dem här kläderna och att de är fläckresistena. Då inser jag varför det inte finns någon prilapp på dem och kan tänka att de ligger långt utanför min prisklass. Smyger försiktigt ut och letar upp ett par skor istället. Och det är nu jag inser att jag behöver någon av thejerna därhemma för att kunna guida mig i vad som är bra i pris för jag har ingen aning. Antalet gånger jag gått och köpt kläder kan räknas på ena handen.
Efter denna blandning av ångest och bgär till allt runt omkring mig så återvänder jag tillbaka med strumpor, byxor, ny kostym och ett par nya skor. Jag lämnar metron och går tillbaka till Campus i mina trogna sandaler jag haft ett antal år (och slapp betala) och vid korsningen så händer det. Ena plastspännet går av. Vad är sannolikheten att det händer. Här har man gått runt i ett köpcenter hela dagen letades efter nya skor bl.a. men beslutar sig att de klarar ett tag till och då går de sönder precis när man är tillbaka. Det är så typiskt att det händer. Man blir ju bara så förbannad.
Denna dag användes till att besöka ett center för deras inersta religösa fanatism. Dess helgedom tillägnat deras två största passioner under samma tak. Ett tempel byggt på girighet, blod och egoism. Pentagon City Mall. Det var shopping som gällde. Det var enormt. Fyra våningar med affärer, människor och jag vet inte vad. Det var så stort så jag behövde en karta för att hitta bland alla affärer. Sedan tog det en timme att gå runt bland alla affärer för att sedan bestämma sig vart man skulle handla.
Behövde kläder så jag gick in lite överallt för att se vad som fanns. Hamnade i en affär som hade väldigt snygga kostymer så jag stod där och beundrade i 5 sekunder. Med ett poff framträder en säljare och börjar prata om just dem här kläderna och att de är fläckresistena. Då inser jag varför det inte finns någon prilapp på dem och kan tänka att de ligger långt utanför min prisklass. Smyger försiktigt ut och letar upp ett par skor istället. Och det är nu jag inser att jag behöver någon av thejerna därhemma för att kunna guida mig i vad som är bra i pris för jag har ingen aning. Antalet gånger jag gått och köpt kläder kan räknas på ena handen.
Efter denna blandning av ångest och bgär till allt runt omkring mig så återvänder jag tillbaka med strumpor, byxor, ny kostym och ett par nya skor. Jag lämnar metron och går tillbaka till Campus i mina trogna sandaler jag haft ett antal år (och slapp betala) och vid korsningen så händer det. Ena plastspännet går av. Vad är sannolikheten att det händer. Här har man gått runt i ett köpcenter hela dagen letades efter nya skor bl.a. men beslutar sig att de klarar ett tag till och då går de sönder precis när man är tillbaka. Det är så typiskt att det händer. Man blir ju bara så förbannad.
söndag 12 oktober 2008
Bark At The Moon
Tillbaka till svenska. Går inte att hålla sig väl till alla. Först en summering av lördagen som jag missade. Efter en "tenta" som kunde ha gjorts tusen gånger bättre så återstod att förbereda för nästa. Dvs läsa allt material den vecka det ges och sedan läsa det återigen. Efter utfört arbete så kunde man unna sig en filmkväll nere i TARC. Ser Dead Presidents som mest var en skildring av det havererade social systemet i det här landet. Om ni undrar varför jag låter så bitter beror det på att alla andra var ute och festade medan man själv är instängd i en politisk bur. Frihetens land? Pyttsan. Girighetens och korruptions land skulle jag säga.
I alla fall så fortsatte det med Momento. Gud vilken bra film. Skickligt filmad och intressant hela vägen. Ständigt tankeväckande. Och så två minuter innan slutet hackar filmen. Hela kvällen är förstörd för alla som inte hade sett den tidiagere så det första jag gör är att springa upp på rummet och leta upp slutet på Youtube (tack och lov för det).
Sedan är det söndag. Börjar med en härlig frukost omgiven av goda vänner och dagen ser t att li strålande. Inget ser ut att kunna gå fel. Så när jag sitter i rummet tillsammans med de andra och fördriver tiden helt meningslöst utan att ha något att tänka på så kommer det som en blixt från klarblå himmel. Japanen säger att att han vill säga något och börjar lite försiktigt med att prata att vi kommer från olika kulturer och att vi har olika sett att se på saker. Och så kommer det:
I Japan är vi mycket renliga.
Utan varning, utan ett tecken börjar han prata om saker för att göra rummet renligare samt att få bort en viss odör (som enligt mig uppstår av ett dåligt ventilerat rum under natten då dörren är stängd och tre personer sover i ett allt för litet rum) och att vi andra skulle försöka med att tvätta oss oftare, byta kläder oftare och sedan tvätta kläderna oftare. Det absurda i det hela är inte det han föreslår utan att hans vilkor kräver att vi lägger oss på samma renlighets nivå som han, vilket betyder tvätta oss varje dag (inga problem) men att också använda ett plag en dag och sedan tvätta allt samma dag. Har han en anning om hur stort slöseri med energi det är? Sammtidigt lägger han fram det med ett abstrakt hot om att involvera norrmannen i det hela (som inte har någon anning om vad han pratar om, jag frågade honom). Han har inte nämnt det tidigare men bestämmer sig för ett frontal angrepp på oss andra med en tidsfrist på 2-3 veckor om problemet inte är löst (det hjälper inte att medan jag sitter här så strömmar det in ciggarettrök från rökarna utanför fönstret vid ingången).
Han har varit tyst i två månader och det är exakt två månader kvar tills jag sticker hem igen. Om 4 veckor sticker han till Ecuador i 3 veckor och när han kommer tillbaka är det 2 veckor kvar tills skolan är slut. Kom även att tänka på en annan sak. Hur ska han klara sig i Ecuador i 3 veckor? Ligger ju på 89 plats i FN:s Human Development Index så man kan ju fråga hur bra deras sanitära system är. Liksom, Brasilien, Uruguay, Argentina och Mexico ligger långt före Ecuador i listan.
Egentligen tycker jag synd om honom. Detta kan vara ett tecken på att hans lyckokurva är på väg neråt och allt är pest och pina och alla är okultiverade, smutsiga barbarer. Kulturchocken är större för honom än för oss andra och han har säkert aldrig bott så här trångt förrut (har inte jag heller, men har man haft tre småsystrar som går en på nerverna hela tiden så är man förbered på allt). Trots detta så förstår jag inte hans aggresiva sätt att hantera det (han är inte aggresiv till beteendet, men det han sa framställs väldigt aggresivt). Man kan ju alltid ge några vinkar om något är fel, men det första som görs är att detta är problemen, så här löser vi dem, görs inte det så väntar dessa konsekvenser.
Självklart så tog vi luften ur hela problemet och sa vad vi kunde göra göra för att lösa det hela (men ärligt talat, vem i hela världen är det som står med en spreyflaska deoderant och sprutar ut det över hela rummet varje dag när vi andra försöker sova?). Dessutom kan jag anse att han har tur för det finns definitivt värre rum att bo i än vårt.
Tittar ut och ser en fullmåne resa sig över träden. Börjar tycka att det ska bli skönt att åka hem om 2 månader, men det kommer vara en härlig upplevelse att ha i bagaget samt att jag inte är den som kommer flippa ur först.
I alla fall så fortsatte det med Momento. Gud vilken bra film. Skickligt filmad och intressant hela vägen. Ständigt tankeväckande. Och så två minuter innan slutet hackar filmen. Hela kvällen är förstörd för alla som inte hade sett den tidiagere så det första jag gör är att springa upp på rummet och leta upp slutet på Youtube (tack och lov för det).
Sedan är det söndag. Börjar med en härlig frukost omgiven av goda vänner och dagen ser t att li strålande. Inget ser ut att kunna gå fel. Så när jag sitter i rummet tillsammans med de andra och fördriver tiden helt meningslöst utan att ha något att tänka på så kommer det som en blixt från klarblå himmel. Japanen säger att att han vill säga något och börjar lite försiktigt med att prata att vi kommer från olika kulturer och att vi har olika sett att se på saker. Och så kommer det:
I Japan är vi mycket renliga.
Utan varning, utan ett tecken börjar han prata om saker för att göra rummet renligare samt att få bort en viss odör (som enligt mig uppstår av ett dåligt ventilerat rum under natten då dörren är stängd och tre personer sover i ett allt för litet rum) och att vi andra skulle försöka med att tvätta oss oftare, byta kläder oftare och sedan tvätta kläderna oftare. Det absurda i det hela är inte det han föreslår utan att hans vilkor kräver att vi lägger oss på samma renlighets nivå som han, vilket betyder tvätta oss varje dag (inga problem) men att också använda ett plag en dag och sedan tvätta allt samma dag. Har han en anning om hur stort slöseri med energi det är? Sammtidigt lägger han fram det med ett abstrakt hot om att involvera norrmannen i det hela (som inte har någon anning om vad han pratar om, jag frågade honom). Han har inte nämnt det tidigare men bestämmer sig för ett frontal angrepp på oss andra med en tidsfrist på 2-3 veckor om problemet inte är löst (det hjälper inte att medan jag sitter här så strömmar det in ciggarettrök från rökarna utanför fönstret vid ingången).
Han har varit tyst i två månader och det är exakt två månader kvar tills jag sticker hem igen. Om 4 veckor sticker han till Ecuador i 3 veckor och när han kommer tillbaka är det 2 veckor kvar tills skolan är slut. Kom även att tänka på en annan sak. Hur ska han klara sig i Ecuador i 3 veckor? Ligger ju på 89 plats i FN:s Human Development Index så man kan ju fråga hur bra deras sanitära system är. Liksom, Brasilien, Uruguay, Argentina och Mexico ligger långt före Ecuador i listan.
Egentligen tycker jag synd om honom. Detta kan vara ett tecken på att hans lyckokurva är på väg neråt och allt är pest och pina och alla är okultiverade, smutsiga barbarer. Kulturchocken är större för honom än för oss andra och han har säkert aldrig bott så här trångt förrut (har inte jag heller, men har man haft tre småsystrar som går en på nerverna hela tiden så är man förbered på allt). Trots detta så förstår jag inte hans aggresiva sätt att hantera det (han är inte aggresiv till beteendet, men det han sa framställs väldigt aggresivt). Man kan ju alltid ge några vinkar om något är fel, men det första som görs är att detta är problemen, så här löser vi dem, görs inte det så väntar dessa konsekvenser.
Självklart så tog vi luften ur hela problemet och sa vad vi kunde göra göra för att lösa det hela (men ärligt talat, vem i hela världen är det som står med en spreyflaska deoderant och sprutar ut det över hela rummet varje dag när vi andra försöker sova?). Dessutom kan jag anse att han har tur för det finns definitivt värre rum att bo i än vårt.
Tittar ut och ser en fullmåne resa sig över träden. Börjar tycka att det ska bli skönt att åka hem om 2 månader, men det kommer vara en härlig upplevelse att ha i bagaget samt att jag inte är den som kommer flippa ur först.
fredag 10 oktober 2008
Little Lies
Today was kinda boring. The guest speaker didn't give much and then classes was over. Played some disc with some from class (I really need to exercise again) and decided that I should go to this Culture and Development (optional) discussion. It sounded interesting, but I can tell you it was the worst spent hours of my time in the U.S. so far. It definitely sounded more interesting than it was.
Anyway, went to see some Volleyball game between AU and Navy (whoever they where) together with the Norwegian and later some German girls and it was very interesting. Some music during timeouts was very good and they played The Final Countdown (Europe), Since You Been Gone (Rainbow), Kashmir (Led Zeppelin) and some others. They showed at least some musical taste.
Anyway, went to see some Volleyball game between AU and Navy (whoever they where) together with the Norwegian and later some German girls and it was very interesting. Some music during timeouts was very good and they played The Final Countdown (Europe), Since You Been Gone (Rainbow), Kashmir (Led Zeppelin) and some others. They showed at least some musical taste.
torsdag 9 oktober 2008
Whisper A Prayer For The Dying
Today it was the WWI again. Really depressing documentary though in a good way of sorts. It is really emotional and make you think about the things that happened and their consequences. You could fell the pain and sorrow that gripped the room and the blanket of depression that lied heavy on everyone.
This was followed by some old student of the professor who was talking about Georgia and Russia and made some advertisement for the Peace corps. Then another round of WW depression and then an old teacher talking about U.S. and European relations since 1945 (I love that I'm an political scientist that studied this).
Got the delightful news that the class tomorrow are postponed from 8:55 to 10:25. Love it. Ate dinner on some restaurant Monty together with some others. I don't recommend it due to very tasteless food. When I got back the whole floor smelled of food and in the lounge the same group I ate with in Saturdays had cooked some food again and it looked so good. I should have stayed in the hall.
This was followed by some old student of the professor who was talking about Georgia and Russia and made some advertisement for the Peace corps. Then another round of WW depression and then an old teacher talking about U.S. and European relations since 1945 (I love that I'm an political scientist that studied this).
Got the delightful news that the class tomorrow are postponed from 8:55 to 10:25. Love it. Ate dinner on some restaurant Monty together with some others. I don't recommend it due to very tasteless food. When I got back the whole floor smelled of food and in the lounge the same group I ate with in Saturdays had cooked some food again and it looked so good. I should have stayed in the hall.
onsdag 8 oktober 2008
Sign Of The Cross
Alright, missed two days, but the reason for that is midterm exam (hurray). Anyway, Monday and Tuesday was just work and then study in the afternoon. The only funny thing is that I was to a seminar during Tuesday for my work and when I got back and sat for dinner one of the people around me thought I look familiar and it came to light that she had been at the seminar as well.
Anyway, Wednesday came and I woke up at 8:30 (test started 10:25), dragged myself from going up in half an hour, and then went to Starbucks (I begin to like the coffee in the morning). There I meet five other classmates studying until the last minute. So I sit down there listening and confirms and relearns different things. 10:20 we decide to go to class. Unfortunately one had gone 5-10 minutes earlier to get another cup of coffee. The clock ticked on to 10:25 (Now the academical 5 minutes rule comes into place).
10:32 we enters the classroom and there the professor (who has talked about the Spanish-Peruvian Inqusition in his papers) stands in a medieval priest robes with notes on the boards like "How do you plead to that you have not study enough?". The exam comes forward and it begins.
No chance in hell that you could have studied enough to this exam. The readings are a stack of papers around 1 dm thick and that doesn't include the books. This made many people choose a couple and focus on them. Not me, I read everything once and hoped my memory and broad knowledge of things could give me a good score. Otherwise its also a re-do if the worst outcome will come true. One question was 50 points out of 100. Very hard for me who tends to write short and don't expand on my thoughts. One question I didn't have a clue what it was (some text that was so boring that I read this weekend actually). Hard to know the result but I can always cross my fingers (I see myself as a kinda lucky person).
The day is not over. Another session this afternoon and we are focusing on Europe (hell yeah) and the first thing w get is a map of Europe with 47 numbers in. Geography time. List all countries of Europe. I was first with only one fault and that was Montenegro. Good news is that these will stand for a great deal of points on the next exam so I'm ready. Next was a documentary about the first world war (thank god I read the book on the first world war this Christmas). I gonna love this section.
Anyway, Wednesday came and I woke up at 8:30 (test started 10:25), dragged myself from going up in half an hour, and then went to Starbucks (I begin to like the coffee in the morning). There I meet five other classmates studying until the last minute. So I sit down there listening and confirms and relearns different things. 10:20 we decide to go to class. Unfortunately one had gone 5-10 minutes earlier to get another cup of coffee. The clock ticked on to 10:25 (Now the academical 5 minutes rule comes into place).
10:32 we enters the classroom and there the professor (who has talked about the Spanish-Peruvian Inqusition in his papers) stands in a medieval priest robes with notes on the boards like "How do you plead to that you have not study enough?". The exam comes forward and it begins.
No chance in hell that you could have studied enough to this exam. The readings are a stack of papers around 1 dm thick and that doesn't include the books. This made many people choose a couple and focus on them. Not me, I read everything once and hoped my memory and broad knowledge of things could give me a good score. Otherwise its also a re-do if the worst outcome will come true. One question was 50 points out of 100. Very hard for me who tends to write short and don't expand on my thoughts. One question I didn't have a clue what it was (some text that was so boring that I read this weekend actually). Hard to know the result but I can always cross my fingers (I see myself as a kinda lucky person).
The day is not over. Another session this afternoon and we are focusing on Europe (hell yeah) and the first thing w get is a map of Europe with 47 numbers in. Geography time. List all countries of Europe. I was first with only one fault and that was Montenegro. Good news is that these will stand for a great deal of points on the next exam so I'm ready. Next was a documentary about the first world war (thank god I read the book on the first world war this Christmas). I gonna love this section.
söndag 5 oktober 2008
The Battle Rages On
The enemy is finally vanquished. Its eradicated from the battlefield. After a faulty mission into the light I was finally able to corner it and give its ticket to the other side. Hard ad stubborn into the last, but nothing could stop the fearful strike I provided. The corpses was quickly disposed of into the garbage bag.
Enough about that. Today my plan was to awaken around 8 and study until the brunch. Did I do that? No, I slept another hour and and sat by the computer for the next two hours before going to breakfast. After that I returned to the room o make a commitment to he books. Did I do that? No, after two hours facebook it was out and look to the Hall Wars event that WASSA had arranged. Not may appeared (understandable because most people have exams this week) but we who where there had fun playing volleyball and kickball. First exercise I have had since early spring when I tried to get back in shape after Christmas but ended up in a study period which took most of my time.
Not much of a war when most of the participants came from the same building. After this it was only to clean one self up. Study now? No, connecting to internet and then go to dinner. ext, laundry time. A strange thing that I don't feel stressed out. Well, two more days and it could always change. I should try out the libary next exam period. Now its to late.
Enough about that. Today my plan was to awaken around 8 and study until the brunch. Did I do that? No, I slept another hour and and sat by the computer for the next two hours before going to breakfast. After that I returned to the room o make a commitment to he books. Did I do that? No, after two hours facebook it was out and look to the Hall Wars event that WASSA had arranged. Not may appeared (understandable because most people have exams this week) but we who where there had fun playing volleyball and kickball. First exercise I have had since early spring when I tried to get back in shape after Christmas but ended up in a study period which took most of my time.
Not much of a war when most of the participants came from the same building. After this it was only to clean one self up. Study now? No, connecting to internet and then go to dinner. ext, laundry time. A strange thing that I don't feel stressed out. Well, two more days and it could always change. I should try out the libary next exam period. Now its to late.
lördag 4 oktober 2008
Might As Well Be On Mars
The day of studies...Maybe not. My initial plan on waking up around 7-8 completely failed after the movies yesterday. Woke up 10. After an hours brunch I finally sits down with my books and papers reading and answering questions in the lounge (without TV). 4 days to midterm exam. Around 6 our RA comes by wondering if we who where there would like some dinner.
So its cooking time. First time since I left Sweden that I'm making any food at all. Some pasta with meat sauce and some bread with cheese. I made the pasta (which everyone in Sweden knows is almost the only thing that I can cook). Very good dinner.
Now I would like to say that afterward everything was fine, but no. Unfortunately I have to recognize that some men are pigs. Very disturbing.
So its cooking time. First time since I left Sweden that I'm making any food at all. Some pasta with meat sauce and some bread with cheese. I made the pasta (which everyone in Sweden knows is almost the only thing that I can cook). Very good dinner.
Now I would like to say that afterward everything was fine, but no. Unfortunately I have to recognize that some men are pigs. Very disturbing.
The Number of The Beast
Awoke and went to Starbucks. Got a decent breakfast and when I was about t pay it stated 6,66. Kinda funny (to me at least, but thats another story). Todays guest speaker was a surprise visit from a former student to the professor from Germany. Very funny situation before everyone got down there thinking it was just a normal lecture and people even showed up in pajamas.
Next session was movie time watching "The Secret Government". Very interesting about how the government bypasses it own law to make its own decision without someone be able to check it. Especially when later during the evening I watched "Enemy of the State" with Will Smith. First time I saw it and it was very good. Made me think about the Swedish FRA-law.
Next session was movie time watching "The Secret Government". Very interesting about how the government bypasses it own law to make its own decision without someone be able to check it. Especially when later during the evening I watched "Enemy of the State" with Will Smith. First time I saw it and it was very good. Made me think about the Swedish FRA-law.
torsdag 2 oktober 2008
Don't Belive Her
First a disclaimer. Anyone and everythig said here is about a fictional event and thus not have anythin to attribute to reality. Aswell as that, everyone one in the simulation had assigned roles that they had to play, therefore their statements don't neccisary represent their own views.
Alright. Time to show who rules over the foreign policy issues in the US. Today we went to some American defense university (can't remember the name) and had a very fun simulation about the spread of the avian flu. First writing up some idealistic stands from the department of state and then taking it to a panel with representatives from Homeland security, Health department and the defence department.
Of course it didn't flow as good as earlier, mostly attributed to the DoD (never trust the military) who only saw to their own interests. On the other hand we had kinda good relations with the other agencies on most issues and only had to work on the details (and of course the devils is in the details, but anyway). Then the next phaze is when it each the shores of the country and everything turns inward.
This time I put foreward the suggestion to nationalize the American pharmacetic companies and begin massproducing the drug to stop the spread of the diseas, but all the Americans said no, of course, "you don't do it here". But otherwise it worked very well. This time even the DoD went in line and supported our ideas. After much discussion and comprimasing we have a good deal and with happy faces enters the debate room once again facing this "expert" (two from the University) panel. We are totaly slaughtered. I'm glad I didn't stand in front of the class.
Of course everyone is slaughtered, but anyway. While sitting there I came upon the greatest idea with a little bit of everything from most sides. First, we declare martial law, but don't direct it toward the people, but instead we nationalize the pharmacist companis. Then we begin massproducing the drug that are the most efficent (we don't own it, but I assume that every company knows how to produce it). Gve it a week to a month and we have full scale production. In the meantime, we use our emergency stockpile of the drug to heal the most dire cases and by that gaining time until the production is ongoing. When its ready we sell it to our citizens and the national community in 75%-25% distrubution. From every treatment we take 10 cent and put it in aspecial fund. When the crisis is over we take the money and give it back to the company that couldn't prvide the drug from the begining and was blamed for it thus making ourselves look like the saviours of the world. I whished I asked what the panel whould have thought about that.
The evening was dedicated to the VP debate. No arguing who I supported, who won and such (I'm a Swede who want to nationalize all industries that was stated above when neccisary). This debate only strenghtend my opinions that its so nice to be me. Probably irritated those around me when I got frustrated duing curtain questions that to me is so simple (nothing is simple even to we think so). After the debate I went back to my room and the funny thing (funny on how you see it) is that Yuki now is sick and considering what the simulation was about its kinda funny (even the German guy is sick so who knows).
Alright. Time to show who rules over the foreign policy issues in the US. Today we went to some American defense university (can't remember the name) and had a very fun simulation about the spread of the avian flu. First writing up some idealistic stands from the department of state and then taking it to a panel with representatives from Homeland security, Health department and the defence department.
Of course it didn't flow as good as earlier, mostly attributed to the DoD (never trust the military) who only saw to their own interests. On the other hand we had kinda good relations with the other agencies on most issues and only had to work on the details (and of course the devils is in the details, but anyway). Then the next phaze is when it each the shores of the country and everything turns inward.
This time I put foreward the suggestion to nationalize the American pharmacetic companies and begin massproducing the drug to stop the spread of the diseas, but all the Americans said no, of course, "you don't do it here". But otherwise it worked very well. This time even the DoD went in line and supported our ideas. After much discussion and comprimasing we have a good deal and with happy faces enters the debate room once again facing this "expert" (two from the University) panel. We are totaly slaughtered. I'm glad I didn't stand in front of the class.
Of course everyone is slaughtered, but anyway. While sitting there I came upon the greatest idea with a little bit of everything from most sides. First, we declare martial law, but don't direct it toward the people, but instead we nationalize the pharmacist companis. Then we begin massproducing the drug that are the most efficent (we don't own it, but I assume that every company knows how to produce it). Gve it a week to a month and we have full scale production. In the meantime, we use our emergency stockpile of the drug to heal the most dire cases and by that gaining time until the production is ongoing. When its ready we sell it to our citizens and the national community in 75%-25% distrubution. From every treatment we take 10 cent and put it in aspecial fund. When the crisis is over we take the money and give it back to the company that couldn't prvide the drug from the begining and was blamed for it thus making ourselves look like the saviours of the world. I whished I asked what the panel whould have thought about that.
The evening was dedicated to the VP debate. No arguing who I supported, who won and such (I'm a Swede who want to nationalize all industries that was stated above when neccisary). This debate only strenghtend my opinions that its so nice to be me. Probably irritated those around me when I got frustrated duing curtain questions that to me is so simple (nothing is simple even to we think so). After the debate I went back to my room and the funny thing (funny on how you see it) is that Yuki now is sick and considering what the simulation was about its kinda funny (even the German guy is sick so who knows).
onsdag 1 oktober 2008
Career of Evil
October the first. I like it so far. Unfortunately, our guest speaker was caught in the storm and arrived in Washington 5 am this morning so it was time for theories again. After this it was a 4 hour lunch when I thought abut studying for the midterm exam. So I began print out all the reading. Took more then an hour. People had even time to go and then come back before I was finished. Then I thought I could have a quick lunch but entered a debate about McCain and Obama. Took another one and a half hour and then all around the table decided to go to Starbucks for coffee and I followed the rest. After this it was 1 hour left to do something except studying.
Next speaker was first someone speaking about health and security. Became a lengthy discussion about protection against diseases that could be natural or used as biological weapons of mass destruction. Very interesting. After this came an commander from the US navy who briefed us about the pandemic simulation we are having tomorrow. He also assigned us different roles and I became Assistant Secretary in the Bureau of Economic and Business Affairs in the Department of State. Gonna be so fun.
Went to dinner in waiting for the WASSA meeting. And now something really embarrassing happened. I thought I saw someone I knew so I just sat down and said how are you and that person just looked at me like "what the hell?" and when I realized my mistake the meting was just about to start so I said excuse me and dissapered in to the meeting room whole face turning red. Not fun (well, kinda is but you get my point). The meeting was as it usealy are. Could really need some germanic effectivness studies. Just sat there and wrote down a simple line to highklight how I felt:
Next speaker was first someone speaking about health and security. Became a lengthy discussion about protection against diseases that could be natural or used as biological weapons of mass destruction. Very interesting. After this came an commander from the US navy who briefed us about the pandemic simulation we are having tomorrow. He also assigned us different roles and I became Assistant Secretary in the Bureau of Economic and Business Affairs in the Department of State. Gonna be so fun.
Went to dinner in waiting for the WASSA meeting. And now something really embarrassing happened. I thought I saw someone I knew so I just sat down and said how are you and that person just looked at me like "what the hell?" and when I realized my mistake the meting was just about to start so I said excuse me and dissapered in to the meeting room whole face turning red. Not fun (well, kinda is but you get my point). The meeting was as it usealy are. Could really need some germanic effectivness studies. Just sat there and wrote down a simple line to highklight how I felt:
"SVIK är fan så effektivare"
Thats how I felt that time. Kinda tired though, but anyway. Speaking of German, they are planning something called the Oktober fest (absolutly not the German one, I can promise that) and they decided to spell it with a k German style and then one of them looked at me. So once again I had to say that I'm Swedish. Theres a hugh difference.
Yes, and this is for my sisters that still haven't understood that I'm working at Citizens for Global Solutions on Monday and Tuesdays and thats what I have written about during these two days in a two week time.
Yes, and this is for my sisters that still haven't understood that I'm working at Citizens for Global Solutions on Monday and Tuesdays and thats what I have written about during these two days in a two week time.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)