On Her Majesty's Secret Service

Idag var det dags att besöka ambassaden för de skandinaviska bröder och systrar eller ärkefienden Danmark. Upp tidigt för att ta bussen klockan 9. Jättekul. Kommer en halvtimme för tidigt med e flesta från klassen och väntar utanför ambassaden. Vänder mig om mot huset mittemot och vem ser jag stå i dörr öppningen (barfota ska tilläggas)? Jo, Hillary Clinton ståendes 10 meter från där vi står vinkades till några som just lämnat huset. Klassen är förbluffad och bara stirrar. Oturligt nog försvinner hon tillbaka in i huset innan någon har tid att ta ett foto. Förbannad över att jag inte frågade om ett foto.

Efter denna politiska stjärnglans kommer vi in i ambassaden (så mycket bättre än den amerikanska. Inga vakter, inga metalldetektorer. Se hur bra det är att lita på folk.). Sedan dyker ambassadören upp och börjar prata och gud vilket mindrevärdeskomplex danskarna verkar ha. Hela tiden att de har så bra kommunikation med USA, de amerikanska presidenterna har alla besökt Danmark en gång, inte som Norge och Sverige. Danmark har en armé rustad för moderna utmaningar ute i världen, inte som Finland och Sverige som bara tänker på sina gränser. Det hela blev ju mycket intressantare nu, men jag satt hela tiden med ett stort leende på läpparna och försökte tänka ut några riktiga tankenötter för ambassadören (professorn uppfattade det hela och påpekade det efteråt). De runt omkring mig såg på mig varenda gång Sverige nämndes och väntade på en reaktion och vissa även manade på mig. Så går det när ett land blir frånryckt större delen av sitt land av svenska armén och sedan överkört av tyskarna (danskar får ursäkta, det är satir).

Efter detta lilla lands försök att hävda sig i stormaktspolitiken som de lämnade under 1600-talet så var det tänkt att återvände till Campus för att titta på någa mänskliga rättigheter förespråkare. Så vi bestämmer oss för bussen. Klockan är ca 11:30 och det börjar 11:50. Så vi väntar, och väntar, och väntar. När klockan blr 12 och större delen av klassen börjar förespråka en gemensam bojkott av evenemanget så dyker bussen äntligen upp. Här skulle jag vilja gen en slänga åt de gemensamma transportmedlen som borde införa liknade system som i Karlstad (älskar GPS-systemet). Så när vi äntligen kommer fram så upptäcker vi att alla platserna är slut, all fri mat nästan uppäten och den fria drycken nästintill upplöst i värmen som alstras i rummet. Lyckligtvis finns det 5 Coca-cola kvar så jag lyckas få tag i en och sedan kalasar jag på torra brödbitar av vad som var tänkt likna tacos.

Värmen och det faktum att föreläsarna inte pratade om något intressant som man kan härleda till (missar man 20 minuter s tappade man tydligen hela sammanhanget) gjorde att man höll på att somna. Kände igen många i stolarna. Den andra foreign policy gruppen och så några ekonomiklasser. Klockan blir 13:30 och en av mina klasskamrater börjar prata med professorn om att det är dags att bege sig till bussen för att hinna till den brittiska ambassaden. Så vi beger oss iväg, då stöter jag på en sydkoreanska som säger "Hej Niklas" och försvinner i mängden. Ingen aning vem det var. Tur nog har man snabba reflexer och svarar med ett igenkännande leende och en nick som hon uppfattar. Jag får känslan att jag träffat henne förrut och gjort samma sak utan att minnas hennes namn. Väldigt pinsamt och det känns inte som det går att gå fram och fråga henne vem hon är eftersom hon tydligen vet vem jag är. Speciellt inte när jag inte ens känner igen hennes ansikte.

I alla fall så tar vi bussen tillbaka till till ambassadör gatan och då inser professorn att vi är 45 minuter för tidiga. Där har ni någon som alltid är tidig (vi skojade även om det när vi gick till den danska ambassaden och han redan var där, likt ett monument så sitter han alltid framför stället vi sa till). Så vi har inget annat val än att vänta 45 minuter innan vi ens kan gå in. Väl inne (britterna har samma problem som amerikanerna fast inte lika hårdhänta som dem) så är det dags att möta Mr. Bond. Ian Bond det vill säga. Efter detta möte är det åter dags att vänta på bussen. Seriöst, efter det här känns det inga problem att vänta på Gnesta bussarna i Vagnhärad som går tre gånger per dag åt båda hållen.

Campus. WASSA möte tror jag, men de bestämde sig för att byta sammanträdesrum så jag satt och njöt av min middag istället (det var i alla fall trevligt sällskap). Återvänder senare för att ordna för den tredje och sista debatten. Kommer 5 minuter sent och allting är redan klart så jag ber bara om ursäkt. Sätter mig ner och småpratar med de andra en stund och då dyker en av skoladministratörerna upp och utbrister att jag alltid är på plats och hur bra det är. Livet passerar revy eftersom jag inser att det är det enda jag gör. Är på plats när någon säger till mig att vara på ett ställe vid en given tidpunkt. Hedervärt som det är, men man förändrar ingeting genom att ständigt ta order.