En solig dag, en vacker dag. Jag tar mig fram till frukosten och hittar lite folk man känner och slår mig ner där varav en är en klasskamrat. Hon börjar prata om hur mycket vi har att läsa och så vilket väcker känslor liknande bakfylleångest i mig då jag tänker på dagen jag slösade bort igår. Så vad som står på dagens schema är ganska klart vilket innebär läsa och läsa och läsa osv.
Inte så roligt att berätta om så då tar jag upp saker som hände tidigare i veckan och som jag missat att skriva ner. Handlar främst om deras sätt att lösa konflikter när det bor fler parter i samma rum. Deras sätt innebar att alla rum får en varsin blankett som man först fyller ut själv och sedan en annan blankett där man går över gemensamma riktlinjer för hur allt ska fungerar. Vissa saker var ju ganska vettiga som hur ofta städningen skulle genomföras (when necessery, vilket för min del skulle kunna innebära innan jag åker, de andra vet jag inte för jag tycker deras oreda sprider sig sakta över golvet) medan andra saker som lånandet av tv-apparater och dylikt (jag har bara sett en privat-tv här och den hör med största sannolikt till en amerikanska, väldigt snygg tv måste medges). Vi har också det här med att låna varandras datorer, men alla har en varsin och de skiljer sig en anningen från varandra. Förutom att min har tre extra bokstäver så är japanens tangentbord utrustad med det japanska teckensystemet och allt annat i det vilket gör det ganska svårt att förstå hur den fungerar.
Förresten köpte jag en bok i går för $8. En sån där bok som alla ska ha läst åtminstone en gång i sitt liv:
Fursten av Machiavelli.
Lägg sen till det faktum att jag planerar att läsa The Art of War av Sun Tzu vilket innebära att mina planer från gymnasiet kommer hemsöka alla. Mwhahaha...
söndag 7 september 2008
lördag 6 september 2008
Stormbringer
Vaknar och regnet öser ner. Måste ha frukost så jag går ut och tar mig torrskodd fram till den inre parken och kan se kafeterian. Funderar om jag ska gå runt inomhus istället, men jag bestämmer mig för att springa över. Springer och känner vattnet sugas upp av kläderna, men jag var nästan framme insåg jag att jag var tvungen att dra kortet för att komma in. Tvingas stå ett par sekunder utei regnet, men de är tillräckligt. Kommer in och vattnet det dropar omkring mig. Inte mycket man kan göra något åt så jag häller upp min frukost och torkar mig med servetterna. Träffar på tyskan och norskan som jag inte har sett på länge så de slog sig ner vid bordet.
Efter ett tag dyker Lars upp och de tänkte besöka Spy Museum. Lite övertalning och jag bestämmer mig för att följa med. Trots det faktum att jag borde sitta med alla läsuppgifter och sådant, men man lever bara en gång så det är bara att bege sig ut i regnet.
Första anhalten var för mig och Lars att få tag på ett paraply. Så det är ut i regnet igen, springande i någon sorts kapplöpning där jag tyvärr kom tvåa efter att ha börjat rätt så bra, men sedan sakade efter med min dåliga kondition. Ni som var med när vi firade Elin kan gissa hur jag lät och såg ut efter språngmarchen. Efter att ha inskaffat paraplyer tog vi metron till Chinatown och ägnade nästan 4 tmmar av att gå runt och se alla saker och personer m.m. Tyvärr var foton förbjudna.
Efter detta gick vi till en Starbucks, mitt första besök där (någonsin). Återigen mycket skvaller. Där bestämmer sig jag och tjejerna att gå till "Old postaloffice" med ett väldigt fint klocktorn medan Lars begav sig tillbaka till campus. Tyvärr hade dem stängt tornet på grund av stormen. Allvarligt, de regnade bara. Inga vinstyrkor som blåste omkull träd. Ingen Per eller Gudrun. Lite besviken var man, men jag fick ett antal fina bilder på tornet. Vi tog sen bussen tillbaka och det tog ju sin tid. När vi kommer tillbaka får vi reda på att kvällens stora öppnande av TARC:en (ingen anning vad det står för, men den har storbildsteve och ett biljardbord) blivit inställt för att det uppståt vattenskador efter regnet. Ett väldigt antiklimax.
I alla fall hade vi bestämt oss för att äta middag senare på kvällen så vi samlades igen runt klockan 8 med två andra tjejer, Bianca från Ukraina och Mary från Portland, Oregon. Vi tog Metron ner till Adams Morgans där vi gick till en restaurang som senare faktiskt blev en nattklubb (även om vi gick då de började sätta ut rep och vakter). Därefter gick vi till någon glassbar där vi köpte oss varsin glass. Chocolate 2 the xtrem hette min vilket det var också. Först chokladglass, sedan fudge, M&Ms och chockladströssel. Den fick stilla mitt chockladberoende för tillfället, men de andra sa att det bästa var att se dem göra glassen än äta den för de nästan bakade ihop den. Jannike, Katarina och Lars bestämde sig för att gå in i en klubb, medan jag och de två andra tjejerna (som båda var under 21) återvände till campus. Jag säger det återigen, dem är inte kloka.
Efter ett tag dyker Lars upp och de tänkte besöka Spy Museum. Lite övertalning och jag bestämmer mig för att följa med. Trots det faktum att jag borde sitta med alla läsuppgifter och sådant, men man lever bara en gång så det är bara att bege sig ut i regnet.
Första anhalten var för mig och Lars att få tag på ett paraply. Så det är ut i regnet igen, springande i någon sorts kapplöpning där jag tyvärr kom tvåa efter att ha börjat rätt så bra, men sedan sakade efter med min dåliga kondition. Ni som var med när vi firade Elin kan gissa hur jag lät och såg ut efter språngmarchen. Efter att ha inskaffat paraplyer tog vi metron till Chinatown och ägnade nästan 4 tmmar av att gå runt och se alla saker och personer m.m. Tyvärr var foton förbjudna.
Efter detta gick vi till en Starbucks, mitt första besök där (någonsin). Återigen mycket skvaller. Där bestämmer sig jag och tjejerna att gå till "Old postaloffice" med ett väldigt fint klocktorn medan Lars begav sig tillbaka till campus. Tyvärr hade dem stängt tornet på grund av stormen. Allvarligt, de regnade bara. Inga vinstyrkor som blåste omkull träd. Ingen Per eller Gudrun. Lite besviken var man, men jag fick ett antal fina bilder på tornet. Vi tog sen bussen tillbaka och det tog ju sin tid. När vi kommer tillbaka får vi reda på att kvällens stora öppnande av TARC:en (ingen anning vad det står för, men den har storbildsteve och ett biljardbord) blivit inställt för att det uppståt vattenskador efter regnet. Ett väldigt antiklimax.
I alla fall hade vi bestämt oss för att äta middag senare på kvällen så vi samlades igen runt klockan 8 med två andra tjejer, Bianca från Ukraina och Mary från Portland, Oregon. Vi tog Metron ner till Adams Morgans där vi gick till en restaurang som senare faktiskt blev en nattklubb (även om vi gick då de började sätta ut rep och vakter). Därefter gick vi till någon glassbar där vi köpte oss varsin glass. Chocolate 2 the xtrem hette min vilket det var också. Först chokladglass, sedan fudge, M&Ms och chockladströssel. Den fick stilla mitt chockladberoende för tillfället, men de andra sa att det bästa var att se dem göra glassen än äta den för de nästan bakade ihop den. Jannike, Katarina och Lars bestämde sig för att gå in i en klubb, medan jag och de två andra tjejerna (som båda var under 21) återvände till campus. Jag säger det återigen, dem är inte kloka.
fredag 5 september 2008
Money Money Money
Idag betalade jag alla tutuition och annat. Härligt och se den falla till noll. Första dagen fick vi höra att räkningarna hade blivit försent utskickade vilket missgynnade alla svenskar som ville betala av allt när dollarn låg strax under 6 SEK. Förutom detta vaknade jag av en alarmklocka som ingen vet vem den tillhör. Förhoppningsvis lär den vara avstängd resten av terminen. Lektionen startade 9.55 och det är filmdags. Filmen ska symbolisera kostnaden för att lägga sig i internationella katastrofer som man kan undvika. Var Peter Weirs Gallipoli från 1981 med Mel Gibson. Man kände inte igen Mel Gibson, så ung var han då. Efter denna dystra och tankeväckande film så blir det lunch.
Efter lunchen så väntar vi in den idealistiska icke-interventionalisten (pacifister) som var en gammal man med några anarkistiska drag. Han förspråkade sen sin sak och även djurs rättigheter m.m. som var enklare att ta tillsig än gårdagens neokonservatist. Det ovanliga med den här talaren var att USA är det land som orsakar mest förödelse oavsett vad de gör och att detta beror på att man bara lär ut vad konflikter är och aldrig fred. Till största delen beskyllde han den amerikanska krigsmaskinen som stadigt ökar när resurserna lika väl kunat användas till annat. Han förespråkade även att man inte skulle betala skatt bara för att minska krigsmaskinens intäkter. Så rebellisk är han.
Efter detta kollade jag upp angående praktikplatsen och där hade man tackat nej så det är bara fortsätta leta. Fick även besked från en av professorns tidigare elever som jag frågat angående praktik och han gav mig ett par tipps som jag ska försöka kontakta på måndag. Än så länge är jag inte orolig för att det finns ett flertal till som inte har någon praktikplats ännu, men det skulle vara skönt att få det överstökat. Främst för mitt eget självförtroende. Vi i vår "scavanger hunt" grupp slutförde också våra uppdrag genom att ta oss till den brittiska ambassaden där vi tog en bild av oss framför statyn föreställande Winston Churchill och sedan en annan staty av någon filosof, kommer inte ihåg vem.
Det är också mycket som rör den så kallade tropiska stormen Hanna här. För tillfället regnar det en hel del även om det säkert inte lär bli något värre utav det. Enligt min personliga mening är det ganska skönt när temperaturen sjunker för tydligen låg den på runt 30 grader när vi gick omkring i kostym mitt i stan. Svårt att veta exakt med deras egna mätsystem ingen annan förstår sig på. Det är bara USA och två andra som inte vill anpassa sig. Nu har tre veckor gått sedan jag kommit hit och det känns fortfarande okej kanske mestadels för att det inte har stabiliserat sig ännu, men förhoppningsvis lär det göra det nästa vecka.
Efter lunchen så väntar vi in den idealistiska icke-interventionalisten (pacifister) som var en gammal man med några anarkistiska drag. Han förspråkade sen sin sak och även djurs rättigheter m.m. som var enklare att ta tillsig än gårdagens neokonservatist. Det ovanliga med den här talaren var att USA är det land som orsakar mest förödelse oavsett vad de gör och att detta beror på att man bara lär ut vad konflikter är och aldrig fred. Till största delen beskyllde han den amerikanska krigsmaskinen som stadigt ökar när resurserna lika väl kunat användas till annat. Han förespråkade även att man inte skulle betala skatt bara för att minska krigsmaskinens intäkter. Så rebellisk är han.
Efter detta kollade jag upp angående praktikplatsen och där hade man tackat nej så det är bara fortsätta leta. Fick även besked från en av professorns tidigare elever som jag frågat angående praktik och han gav mig ett par tipps som jag ska försöka kontakta på måndag. Än så länge är jag inte orolig för att det finns ett flertal till som inte har någon praktikplats ännu, men det skulle vara skönt att få det överstökat. Främst för mitt eget självförtroende. Vi i vår "scavanger hunt" grupp slutförde också våra uppdrag genom att ta oss till den brittiska ambassaden där vi tog en bild av oss framför statyn föreställande Winston Churchill och sedan en annan staty av någon filosof, kommer inte ihåg vem.
Det är också mycket som rör den så kallade tropiska stormen Hanna här. För tillfället regnar det en hel del även om det säkert inte lär bli något värre utav det. Enligt min personliga mening är det ganska skönt när temperaturen sjunker för tydligen låg den på runt 30 grader när vi gick omkring i kostym mitt i stan. Svårt att veta exakt med deras egna mätsystem ingen annan förstår sig på. Det är bara USA och två andra som inte vill anpassa sig. Nu har tre veckor gått sedan jag kommit hit och det känns fortfarande okej kanske mestadels för att det inte har stabiliserat sig ännu, men förhoppningsvis lär det göra det nästa vecka.
torsdag 4 september 2008
Digital Bitch
Idag mådde jag mycket bättre. Upp klockan 8 till frukost och sedan vänta till 9:30 då de andra började bege sig mot Metron. Efter en kort åktur var vi framme vid CATO-institutet där vi ska få en föreläsning av en realistisk "isolationist". Väldigt intressant och tilltalande. Den bästa föreläsaren hittills. Även om man inte håller med om allt så var det han sa väldigt förståeligt. Efter föreläsningen begav jag och några andra till nästa ställe och samtidigt leta efter ett ställe att ha lunch.
Hittar något som heter Deli och äter en skinkmacka och dricker vatten. Vi kommer fram till vår destination och det är 1 timme tills vi ska träffas där så ett par av oss går över till National Geohrapics utställning om den "försvunna" kinesiska flottan som nästan seglade till Europa under medeltiden som låg mitt emot stället vi skulle vara på. Väldigt liten, men kompenserades av de vackra modellerna av de kinesiska djonkerna och andra intressanta saker. Mynnade ut i någon utställning om någon kinesisk kampsports bilddokumentation. Där satt vi i en halvtimme och pratade om alla våra länders framgångar i OS och dessutom fick jag hålla en längre dialog om svensk politik under 1900-talet. Ni som känner mig vet hur jag kan prata på i evigheter om saker som intresserar mig. Träffade på professorn som också gick omkring på museet så vi visste att vi inte skulle komma försent.
Tillbaka till byggnaden där vi skulle träffa nästa föreläsare. Väldigt exklusiv byggnad och tydligen huserar den Disney's utlands investeringar och sist upptäcker jag American Enterpriaises och inser att det är dem vi ska träffa. Åker hiss upp till 11:e våningen och där nämner dem att det är neokonservatister vi ska träffa. Dem sparar inte på pengarna när det gäller att ha snygga kontor. Hallens centrerar kring en stor tavla med det tidiga 80-talets största politiska ledare (förutom den amerikanska som var Gerald Ford, resten var de politiska ledarna för Storbritannien, Frankrike och Tyskland). Vi vissas in i en stor sal och inväntar talaren. Till skillnad från alla andra talare så berättar den här kvinnan ingenting om var American Enterpreises står utan hon besvarar bara frågor. Hon är också den enda som tror på att det finns löjliga frågor. Första frågan som Jeremy försöker ställa hinner han inte avsluta förren hon tar tag i det och formulerar om den för att i princip säga att det du sa inte var bra. Det blir inte bättre. Mumlande pratar hon om att det Iran gör är fel, men att USA kan göra det de vill, "leda för att man kan, militärt, politiskt och ekonomiskt" som hon formulerade det. Endast amerikanarna ställde frågor. Européerna hade nog gett upp hoppet. Hon fortsätter plädera om USA:s inblandning i Afghanistan och Irak och drog paralleller till andra världskriget och sa att om USA lyckades "annialate" tyskarna och japanerna samtidigt så skulle inte Al-queda och iranska upprorsmakare vara ett problem. Enda gången jag velat resa mig upp och gå ut i protest. Alla var inte lika förbannade som jag, utan den som satt bredvid mig höll på att somna av uttråkning. Efter detta var det en rätt så upprörd stämning i hissen ner och hela vägen tillbaka till campus.
Upprörd som bara den kommer jag tillbaka till campus och förbereder min telefonintervju. Flyter på ganska bra, men det var mest bara kolla vad man var intresserad av och vad man gjort i sitt liv som sa att man dög för det arbetet. Så nu är det bara att vänta tillsimorgon då alla meddelas via mail. Tärningen är kastad återigen.
Hittar något som heter Deli och äter en skinkmacka och dricker vatten. Vi kommer fram till vår destination och det är 1 timme tills vi ska träffas där så ett par av oss går över till National Geohrapics utställning om den "försvunna" kinesiska flottan som nästan seglade till Europa under medeltiden som låg mitt emot stället vi skulle vara på. Väldigt liten, men kompenserades av de vackra modellerna av de kinesiska djonkerna och andra intressanta saker. Mynnade ut i någon utställning om någon kinesisk kampsports bilddokumentation. Där satt vi i en halvtimme och pratade om alla våra länders framgångar i OS och dessutom fick jag hålla en längre dialog om svensk politik under 1900-talet. Ni som känner mig vet hur jag kan prata på i evigheter om saker som intresserar mig. Träffade på professorn som också gick omkring på museet så vi visste att vi inte skulle komma försent.
Tillbaka till byggnaden där vi skulle träffa nästa föreläsare. Väldigt exklusiv byggnad och tydligen huserar den Disney's utlands investeringar och sist upptäcker jag American Enterpriaises och inser att det är dem vi ska träffa. Åker hiss upp till 11:e våningen och där nämner dem att det är neokonservatister vi ska träffa. Dem sparar inte på pengarna när det gäller att ha snygga kontor. Hallens centrerar kring en stor tavla med det tidiga 80-talets största politiska ledare (förutom den amerikanska som var Gerald Ford, resten var de politiska ledarna för Storbritannien, Frankrike och Tyskland). Vi vissas in i en stor sal och inväntar talaren. Till skillnad från alla andra talare så berättar den här kvinnan ingenting om var American Enterpreises står utan hon besvarar bara frågor. Hon är också den enda som tror på att det finns löjliga frågor. Första frågan som Jeremy försöker ställa hinner han inte avsluta förren hon tar tag i det och formulerar om den för att i princip säga att det du sa inte var bra. Det blir inte bättre. Mumlande pratar hon om att det Iran gör är fel, men att USA kan göra det de vill, "leda för att man kan, militärt, politiskt och ekonomiskt" som hon formulerade det. Endast amerikanarna ställde frågor. Européerna hade nog gett upp hoppet. Hon fortsätter plädera om USA:s inblandning i Afghanistan och Irak och drog paralleller till andra världskriget och sa att om USA lyckades "annialate" tyskarna och japanerna samtidigt så skulle inte Al-queda och iranska upprorsmakare vara ett problem. Enda gången jag velat resa mig upp och gå ut i protest. Alla var inte lika förbannade som jag, utan den som satt bredvid mig höll på att somna av uttråkning. Efter detta var det en rätt så upprörd stämning i hissen ner och hela vägen tillbaka till campus.
Upprörd som bara den kommer jag tillbaka till campus och förbereder min telefonintervju. Flyter på ganska bra, men det var mest bara kolla vad man var intresserad av och vad man gjort i sitt liv som sa att man dög för det arbetet. Så nu är det bara att vänta tillsimorgon då alla meddelas via mail. Tärningen är kastad återigen.
onsdag 3 september 2008
Sick And Tired
Onsdag och förkylningen har fått mig att nå rock bottom. Sov fram till 9 och vaknade helt ensam. De andra hade låtit mig sova och gått ner till frukost en halvtimme innan. Hade inga lektioner förrän 11.50 så jag tog det lugnt och satt med pappersnäsdukar för att snyta mig var femte minut. 11 så begav jag mig till busshållplatsen. Otroligt nog har de gratis bussresor för dem bussarna. Tyvärr innebär det att de alltid är fulla. Som tur var hade jag förberett mig på det så det var bara att ta nästa.
Kommer fram till det "spirutella centret" och är där på delad första plats. Läser i en av skolböckerna medan jag väntar. Efter ett tag strömmar det till folk så det serveras lasagne. Så underbart med lasagne. Tillslut kommer det några jag känner som slår sig ner vid bordet jag valde. Så när vi sitter där i lugn och ro så kommer den som arrangerar detta (tror jag) och undrar om vi tre killar som satt på raden skulle vilja hjälpa med att ta ner fler stolar så att de räcker till alla. Inget annat val än att lämna lunchen och leta reda på ett par stolar. När vi kommer till övervåningen så sitter det ännu ett antal studenter som vill lyssna på "Tabletalk" om Afghanistan och arrangören hänvisar dem till undervåningen, men nämner i samma veva att om det är för många så flyttar dem upp allt. Detta betyder att vi gör ett arbete helt i onödan. Vi hittar stolarna och går ner, men då är rummet så fullt att det bara att säga till alla att gå upp en våning.
Talarna, två journalister, beättar om Afghanistan och hur det ser ut och vad som gjort det till vad det är idag och vad som behövs för att förbättra det osv.Ungefär detsamma vi gick igenom i Statsvetenskapen. Dessutom skickades det runt sådana där lappar som man ska fylla i om föreläsarna osv och där ställer de frågan om hur relevant frågan är. Jag drar mig till minnas att vi haft diskussionen om Afghanistan på något av Folk och Försvar grejerna i Sverige. Börjar sakna dem konferenserna. Dessutom verkade journalisterna mer intresserade av att marknadsföra sina egna böcker. Efter detta så följer jag med några amerikaner i min klass som går och tar en kaffe och konverserar med dem fram tills ambassadören ska tala.
Klockan 3 slår dörrarna upp och där sitter en hel pannel med "kända" namn. Rektorn för programmet är där och några andra jag aldrig har hört talas om. Sedan är det med de amerikanska presentatörerna att de tar upp 10-15 minuter smöra för talaren som kommer efter och berättar om dennes liv. Man får lust att ställa sig upp och säga åt dem att komma till saken. När han äntligen kommer upp på scen håller han en monolog om vad han anser skulle vara det bästa för nästa president att syssla med utrikespolitiskt. Typ vad alla europeiska länder vill att man ska syssla med. Sedan ett par frågor där vissa av dem som ställer sin frågor spinner så mycket att jag glömt vad de började med. Ännu värre var det på föreläsningen innan då arrangören insisterade på att låta två personer ställa alla sina frågor samtidigt och sedan låta föreläsarna svara. När allt detta sedan är klart så förväntar jag mig en paneldiskussion av något slag mellan de 8 personerna som sitter där. Tror ni det händer? Nej då, de har bjudit in 8 personer varav tre är till för att presentera den fjärde. Resten sitter tysta. Föreläsningen är klar så vi tar bussen tillbaka efter att ha trängt sig fram i kön och lyckas ta mig in med en buffert på två personer innan de stänger dörrarna.
När vi är tillbaka på campus spelar vi krocket med lite annorlunda regler än förra gången. Första gången gick åt fanders efter att ha fastnat vid en av bågarna. Den andra omgången tar jag ledningen och ligger jämsides med den andra som kom sist. Lika vid mållinjen, men faller på målsnöret. Har fortfarande chans att komma tvåa, men missar och därmed blir jag "dödad" av vinnaren. Det var ett hårt slag. Äter middag bestående av fisk och ris. Sedan är det dags för det andra mötet med WASSA (jag skrev WSA) och jag trodde det var svårt att skaffa pengar till SVIK, men här verkar det omöjligt. Här talas det om att genomföra ett första "event" så jag försöker exportera lite SVIK idéer med maskeradteman. Verkar uppskattas av en del så det lär säkert bli något i framtiden. Efter mötet återvänder jag till rummet för att förhoppningsvis bli av med den ihärdiga förkylningen.
Kommer fram till det "spirutella centret" och är där på delad första plats. Läser i en av skolböckerna medan jag väntar. Efter ett tag strömmar det till folk så det serveras lasagne. Så underbart med lasagne. Tillslut kommer det några jag känner som slår sig ner vid bordet jag valde. Så när vi sitter där i lugn och ro så kommer den som arrangerar detta (tror jag) och undrar om vi tre killar som satt på raden skulle vilja hjälpa med att ta ner fler stolar så att de räcker till alla. Inget annat val än att lämna lunchen och leta reda på ett par stolar. När vi kommer till övervåningen så sitter det ännu ett antal studenter som vill lyssna på "Tabletalk" om Afghanistan och arrangören hänvisar dem till undervåningen, men nämner i samma veva att om det är för många så flyttar dem upp allt. Detta betyder att vi gör ett arbete helt i onödan. Vi hittar stolarna och går ner, men då är rummet så fullt att det bara att säga till alla att gå upp en våning.
Talarna, två journalister, beättar om Afghanistan och hur det ser ut och vad som gjort det till vad det är idag och vad som behövs för att förbättra det osv.Ungefär detsamma vi gick igenom i Statsvetenskapen. Dessutom skickades det runt sådana där lappar som man ska fylla i om föreläsarna osv och där ställer de frågan om hur relevant frågan är. Jag drar mig till minnas att vi haft diskussionen om Afghanistan på något av Folk och Försvar grejerna i Sverige. Börjar sakna dem konferenserna. Dessutom verkade journalisterna mer intresserade av att marknadsföra sina egna böcker. Efter detta så följer jag med några amerikaner i min klass som går och tar en kaffe och konverserar med dem fram tills ambassadören ska tala.
Klockan 3 slår dörrarna upp och där sitter en hel pannel med "kända" namn. Rektorn för programmet är där och några andra jag aldrig har hört talas om. Sedan är det med de amerikanska presentatörerna att de tar upp 10-15 minuter smöra för talaren som kommer efter och berättar om dennes liv. Man får lust att ställa sig upp och säga åt dem att komma till saken. När han äntligen kommer upp på scen håller han en monolog om vad han anser skulle vara det bästa för nästa president att syssla med utrikespolitiskt. Typ vad alla europeiska länder vill att man ska syssla med. Sedan ett par frågor där vissa av dem som ställer sin frågor spinner så mycket att jag glömt vad de började med. Ännu värre var det på föreläsningen innan då arrangören insisterade på att låta två personer ställa alla sina frågor samtidigt och sedan låta föreläsarna svara. När allt detta sedan är klart så förväntar jag mig en paneldiskussion av något slag mellan de 8 personerna som sitter där. Tror ni det händer? Nej då, de har bjudit in 8 personer varav tre är till för att presentera den fjärde. Resten sitter tysta. Föreläsningen är klar så vi tar bussen tillbaka efter att ha trängt sig fram i kön och lyckas ta mig in med en buffert på två personer innan de stänger dörrarna.
När vi är tillbaka på campus spelar vi krocket med lite annorlunda regler än förra gången. Första gången gick åt fanders efter att ha fastnat vid en av bågarna. Den andra omgången tar jag ledningen och ligger jämsides med den andra som kom sist. Lika vid mållinjen, men faller på målsnöret. Har fortfarande chans att komma tvåa, men missar och därmed blir jag "dödad" av vinnaren. Det var ett hårt slag. Äter middag bestående av fisk och ris. Sedan är det dags för det andra mötet med WASSA (jag skrev WSA) och jag trodde det var svårt att skaffa pengar till SVIK, men här verkar det omöjligt. Här talas det om att genomföra ett första "event" så jag försöker exportera lite SVIK idéer med maskeradteman. Verkar uppskattas av en del så det lär säkert bli något i framtiden. Efter mötet återvänder jag till rummet för att förhoppningsvis bli av med den ihärdiga förkylningen.
tisdag 2 september 2008
Virus
Sjunker djupare ner i självömkan med den här förbannade förkylningen och nu finns inte ens Marabou choklad att döva ångestkänslorna med. Förutom denna självömkan har jag ägnat mig åt att söka efter tänkbara praktikplatser. Det krisar inte än så länge för det finns fortfarande ett antal runt omkring mig som inte har det heller, men det känns som om man kanske blir den första som inte skaffar sig en praktikplats. Då lär man ju i alla fall bli ihågkommen för något i sitt liv, även om det inte är så smickrande. Får även ett besked om att jag inte fick platsen där jag var på intervju förra veckan. Synd, men inte så mycket jag reflekterade över. Har redan fått en intervju till torsagen så det är bara att försöka igen.
Äter bara sallad till lunch (det amerikanska skolköket verkar inte variera sig). Ännu mer självömkan efter det när jag sitter och försöker göra något vettigt. Hatar verkligen förkylningar. Japanen frågar konstant om jag tar någon medicin mellan mina nysningar och snörvlingar och jag säger bara att det går över om en vecka. Går till middagen och hamnar vid ett bord bestående mestadels av franssykor. Pizza blev dagens middag (allvarligt, jag måste börja träna när jag har fått en praktikplats och kan släppa det) tillsammans med sallad. De två fransmännen precis bredvid mig försöker förklara varför fransmännen är komplicerade och pratar om någon stereotyp. Det gör mig bara förvirrad. Sedan kommer koreanen från min klass förbi, Jooyeon (hon stavar det så här så denna gången är det rätt), och slår sig ner och pratar lite. När sedan Menja presenterar sig för henne tycker hon de verkar bekant och jag har aldrig nämnt det förut. Tydligen hade hon gått förbi vår dörr när lappen om att knacka ett antal gånger för vem du vill ska öppna var uppe. Han tog bort den igår efter att vi frågat om vilket syfte den uppfylde. Nu finns det bara en lapp om att alla är välkomna till rum 212 om ni bara knackar. Desutom hänger det en teckning på dörren som jag senare fick bekräftat att det var Yuki som satt upp den. Ingen aning om varför, men så är det.
Imorgon får vi beök av en före detta ambassadör i Sovjet tror jag det var. Får läsa på lite innan.
Äter bara sallad till lunch (det amerikanska skolköket verkar inte variera sig). Ännu mer självömkan efter det när jag sitter och försöker göra något vettigt. Hatar verkligen förkylningar. Japanen frågar konstant om jag tar någon medicin mellan mina nysningar och snörvlingar och jag säger bara att det går över om en vecka. Går till middagen och hamnar vid ett bord bestående mestadels av franssykor. Pizza blev dagens middag (allvarligt, jag måste börja träna när jag har fått en praktikplats och kan släppa det) tillsammans med sallad. De två fransmännen precis bredvid mig försöker förklara varför fransmännen är komplicerade och pratar om någon stereotyp. Det gör mig bara förvirrad. Sedan kommer koreanen från min klass förbi, Jooyeon (hon stavar det så här så denna gången är det rätt), och slår sig ner och pratar lite. När sedan Menja presenterar sig för henne tycker hon de verkar bekant och jag har aldrig nämnt det förut. Tydligen hade hon gått förbi vår dörr när lappen om att knacka ett antal gånger för vem du vill ska öppna var uppe. Han tog bort den igår efter att vi frågat om vilket syfte den uppfylde. Nu finns det bara en lapp om att alla är välkomna till rum 212 om ni bara knackar. Desutom hänger det en teckning på dörren som jag senare fick bekräftat att det var Yuki som satt upp den. Ingen aning om varför, men så är det.
Imorgon får vi beök av en före detta ambassadör i Sovjet tror jag det var. Får läsa på lite innan.
måndag 1 september 2008
Lazy
Måndag och det är en röd dag. Amerikanarna firar arbetarnas dag fyra månader försent. Tydligen är det bara dem och Kanada som firar det i september. En dag att studera och översätta en massa gamla skoluppgifter utifall man behöver dra upp det till någon intervju osv. Vaknade innan 11. Skönt att sova länge. Förkylningen håller i sig även om det inte verkar allvarligt. Måste ha varit de förbannade ac maskinerna som är på konstant i den här staden. Inte mycket händer fram till middagen. Idag blev det våfflor med chokladsås. Tyvärr var det hela ganska smaklöst. Till det mycket sallad. Gud vad jag saknar kalops, köttbullar och allt annat. Under middagen diskuterade musiken i högtalarna och jag lägger fram att jag bar hört två bra låtar från dem ända sedan jag kom hit: Jump med Van Halen och ledmotivet till Snobben. Lars har ingen aning om vad jag talar om. Så jag börjar beskriva karaktärerna, men fortfarande ingen respons. Jag hade till och med namnet på Karl på norska (Baltus Brun, för dem som är intresserade). Man känner sig ganska ung när man kan beskriva ett antal avsnitt från tecknade serier. Alla andra kring bordet vet vad jag talar om, men alla håller med om att jag är ganska barnslig för min ålder. Sen förstås är jag ett antal år yngre än dem, men i alla fall. Man måste ju ha barnasinnet i behåll. Roligare blir det av att jag kan nynna ledmotivet också, men det hjälper inte. Ingen aning om vad jag pratar om så det är bara att ge upp. Får väl låta det vänta till någon annan dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)